Julhälsning

Barnen fullkomligt älskar allt med julen och det är bara att gladeligen följa med!

På julafton tänder vi ljus för alla som vi saknar. De är alltid med oss.
( Ljuständning på julafton kl.15 - evenemang på Facebook )

Varma julkramar till alla!

/Elisabeth

My year in status 2010

På Facebook finns det en rolig applikation som heter My year in status som sammanfattar ens statusrader under det gångna året. Jag hinner knappt med Facebook eller bloggandet eller någonting vid datorn alls just nu... men statussammanfattningen hann jag med :-)

Det har varit ett mycket händelserikt år för mig med både glädje och sorg... Jag är tacksam över att jag tagit mig tiden att skriva på Facebook och att jag bloggat ibland. Det har jag behövt och behöver.

Just nu är livet fullt upp innan jul och jag prioriterar barnens julfirande. Vilda är helt i extas över allt som har med julen att göra och lillebror följer efter. Deras glädje smittar av sig.

Vi får se om jag hinner med internet något mer innan jul, men gör jag inte det så hoppas jag att var och en får en så fin jul det bara går!

Varma tankar inför jul och nyår!

Kram/Elisabeth

Tiden

Tiden går fast samtidigt som den för alltid har stannat...

Idag är det 6 månader sedan som pappa dog. Tiden stannade den dagen men har ändå fortsatt. Ibland känns det som en livstid sedan och ibland som en sekund sedan. Det är väl sorgens kännetecken. I dagarna tar jag också farväl av mitt barndomshem. Jag står där i det som var mammas och pappas vardagsrum och tittar ut över Stensjön och Rådasjön där hela min uppväxt ryms. I det oundvikliga så blir det bra att mamma flyttat nära oss så att vi kan stötta henne, men det är också ett farväl av det som en gång varit. Jag saknar att kunna ringa pappa och fråga saker och det känns så tungt att han inte fick se sina barnbarn växa upp.

Älskade farmor som jag stod så nära. Idag är det hennes födelsedag och hon skulle ha fyllt 85 år. Istället har hon varit borta i drygt 3 år. Det var alltid hon och jag. Hon och jag som fyller år med en dags mellanrum. Hon och jag som spelade spel och pusslade under hela min barndom. Hon och jag som åkte på alla utflykter. Hon och jag som åkte till minneslunden och graven och tände ljus för våra barn. Vi delade så mycket och jag saknar henne! På bara några år så försvann farfar, faster, farmor och nu min pappa. Hela deras familj borta. Det är svårt att förlika sig med den verkligheten. Jag vet att de vita fjädrarna är hälsningar från min farmor. Hon fattas mig!

För tre år sedan satt jag i väntrummet på Fertilitetscentrum Carlanderska och väntade på att våra sista provrörsbefruktade ägg skulle tina upp för att återinsättas. Vårt första ivf-försök misslyckades, vårt andra lyckades och blev Vega som tyvärr dog och vårt tredje försök blev hela 17 ägg, men inget klarade sig hela vägen till att återinföras. Vårt sista hopp stod till dessa två frysta äggen (blastocyster) som hade blivit till samtidigt som Vega blev till. Läkaren kom till mig och sa tyvärr. Det första upptinade ägget klarade sig inte, men jag skulle vänta ca 20 minuter för att se ifall det andra ägget skulle kunna klara sig för att återinsättas. Det var de längsta 20 minuterna i mitt liv. Jag försökte hålla hoppet uppe och hoppades att det skulle betyda tur att det råkade vara farmors födelsedag. Det ägget blev Ville!

Imorgon är det min födelsedag. Mina älskade barn håller mig ung samtidigt som jag kan känna mig som 100 år i kropp och själ ibland. Jag är så djupt tacksam över att de kom! Alla mina barn! Jag behöver inga andra födelsedagspresenter för resten av mitt liv.

MiniMello 2010

Glada kompisarna L, Vilda och E med sina MiniMellos.

Alicka Hejarklack, Pia, Isabella, Prinsessan Lingontuva samt Lisabella.



För er som missat MiniMello 2010 så är det en variant av MiniMelodifestivalen i SVT:s barnprogram Bolibompa. Melodifestivaldeltagarna är skapta av toarullar och mycket fantasi. L, Vilda och E showade och sjöng sin favoritlåt "Bom bom bom" med Mia och Pia.

MiniMellos sätter igång kreativiteten hos både barn och vuxna så börja samla toarullar redan nu. Det är så roligt att se barnen så stolta över sina skapelser!

Strumpbyxor till min man

Idag har jag fått dagens märkligaste telefonsamtal och det var från min man.

"Har du ett par nylonstrumpbyxor som jag kan få låna av dig att ha på mig imorgon?"

Det är någon slags vadslagning på hans jobb. Har ju i och för sig hört förr att det är många män som är strumpbyxemodeller och Peter har ju faktiskt långa snygga spiror... :-)

Vad ska man bli när man blir stor?

Ibland kommer tankarna på vad man sysslar med i livet och på vad man kan tänkas pyssla med i framtiden. Gör man rätt saker? Ska man bygga vidare på något man kan? Satsa på sin hobby?

I gårdagens Metro fanns en lång artikel med frågeformulär. Först ett test för att se ens analytiska och logiska förmåga och sedan flera frågeställningar. Sedan kunde man se vilken kategori man kunde tänkas tillhöra t.ex. visionären, nätverkaren, analytikern eller entreprenören. Jag tyckte det såg roligt ut och testade mig själv litegrann. Det logiska testet klarade jag snabbt och glatt läste jag vidare i texterna och tyckte att lite av varje stämde på mig. Men... efter en stund insåg jag att det var en annons som eftersökte unga studenter till arbetsmarknaden. Jag är tydligen redan gammal och passé.

Jag har inga planer på att byta arbete nu, men visst kan jag känna mig gammal när jag inser att det snart är försent för att studera mera för att det finns åldersgräns på att få beviljat studielån.

Tur att det finns Facebook med allehanda udda och roliga tester ifall man vill fördriva tiden som man inte har :-) "Vem bor i din soptunna?", "Vilken Astrid Lindgren-figur är du?", "Vad heter dina bröst?", "I år kommer tomten med........?" och "Vad ska du bli när du blir stor?" Vad gjorde man i livet innan dessa tester dök upp? Skämt åsido så hoppar jag över de flesta testerna, men idag trillade jag dit på "Vad ska du bli när du blir stor?" och jag fick med mig Peter på att testa han också.

Mitt svar var inte så dumt. Projektledare för Ishotellet i Jukkasjärvi. Jag tror jag skulle passa som projektledare, jag gillar kylan och är fascinerad av ishotellet och alltid drömt om att få åka dit och fotografera.

Peters svar är dock mest fascinerande! Vad ska du bli när du bli stor- apparaten har luskat fram att Peter ska bli präst! Jag har mycket svårt för att se framför mig Peter ateisten som präst, men sanningen är att han minst två gånger blivit misstagen för att vara präst i olika sammanhang och det är något vi skämtat om hemma ibland. Vem vet? Han kanske har något inre kall som jag inte vet något om?

Testa gärna själv på http://www.nardublirstor.se/ men som vanligt får man ta i beaktande om man vill att andra ska ha tillgång till sin Facebookprofil. Jag gjorde testet en gång till för att få fram vilka som står bakom hemsidan, vilket är Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), och denna gång fick jag som svar att jag skulle bli Whiskeyrådgivare på växtråd. Det blir bara mer och mer spännande för varje gång.

Skriv gärna en kommentar om vad för sorts yrke du ska ha när du blir stor!

/Elisabeth

Fars dag

Fars dag 14 november

Min man Peter fick en lång sovmorgon som fars dagspresent.
Uppskattat av en sliten småbarnspappa...

Min pappa brukade få ett telefonsamtal eller ett besök med någon liten present.
Ibland en Sudokopocketbok, ibland någon tankenötsfigur, ibland en whiskey...
Pappa brukade fixa iordning sin specialitet; rostat bröd med avocado,
röd lök, svart stenbitsrom och creme fraiche.

Fars dag denna gång "firades" på kvällen med att jag tog en skvätt
av Famous Grouse-whiskeyn som jag "ärvt" av pappa.
Det skulle han säkert ha gillat.

På Famous Grouse hemsida hittade jag att man kunde skapa
sina egna etiketter. Undrar om han hade gillat detta?

"Wishing you a Famous Fathers day with nothing to Grouse about!
Lots of love Dad, your daughter"

Vendelas namnsdag

Vendelas namnsdag 8 november

Vendelas minnesljus tändes och hennes syskon "firade" med en ny Hello Kitty-glass
som heter Glitter. I min fantasi ett namnsdagsfirande som jag tror att min älskade
förstfödda dotter skulle ha tyckt om.

Dagen till ära hade lillasyster Vilja
kattdressen på sig som jag köpte till Vendela när hon låg i min mage.

Så mycket längtan och kärlek...

Grattis på namnsdagen min älskade lillastora tjej!

/Mamma

Veckans citat

"Det är lättare att leda en nation än att uppfostra tre barn."

Winston Churchill

Alla helgons dag

Vilda och mamma Elisabeth har gravpyntat hos Vendela och Vega.

Mosshjärtat har fått tre symboliska rosor.
En för pappa/morfar Sture, en för Vendela och en för Vega.
Vilda har strött stjärnpaljetter över hela graven.

Vilda tog mamma Elisabeths hela klistermärkesförråd
och dekorerade de tre gravljusen med.


Busiga Vilda.
Hon saknar sin morfar mycket...


Härliga prästen Marianne Fogelqvist på
Spädbarnsfondens minnesstund i Fässbergs kyrka i Mölndal.

Helena Maaninka läste den vackra dikten;

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer,
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån
allt är givet människan som lån.

Pär Lagerkvist

Henrik Ahlstrand läste upp alla saknade barns namn,
Annika Ruys Hagberg och Susanna Schlehaider hjälptes åt
att tända alla ljusen. Här tänds Vendelas och Vegas ljus.

Hannah Aleborg sjunger så otroligt vackert att man får gåshud!

"Älska mig för den jag är" och "Hallelujah" sjöngs idag
och det var samma som på Viljas dop/vårt bröllop
fastän denna gång var Hallelujah" på engelska.
Svårt att hålla tillbaka tårarna...

Så många ljus med namnlappar, så mycket kärlek...

Vackert och sorgligt på samma gång.

Efteråt är det många som vill fotografera ljusen
och sedan ha just sitt barns ljus med sig hem.

Heter man Vilda är det klart att man ska testa
hur det är att göra kullerbyttor i bänkraden.
Mormor Britt-Marie är härdad.

Fika efteråt i församlingshemmet.

Någon hade gjort en så fin kladdkakeängel.

Många familjer, släktingar och vänner.
Många saknade barn...

Tusen tack alla inblandade för ett otroligt vacker minnesstund idag!
Det var skönt att få komma som en vanlig gäst idag
och ej vara involverad i allt praktiskt bakom själva minnesstunden.

Det var svårt att vara på kyrkogården idag...
Pappa brukade alltid vara med och tända ljusen för Vendela och Vega
och nu tänder vi istället ljus för honom också.


/Elisabeth

Vilja 6 månader

Vilja 6 månader

4 november 2010

Uppmärksamhetsinflation?

Idag ska jag bära rosa för det ska man göra denna månaden för att uppmärksamma kampen mot bröstcancer.

Och just idag ska jag bära lila för att stötta olika sexuella läggningar.

Och just idag så ska man dricka Fair Trade-kaffe för fattiga bönders skull.

Och just idag så fyller den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak 46 år. Han sitter fängslad sedan 23 september 2001 i Eritrea utan att ha fått en rättegång.

Och så är det internationella Nalledagen idag och fullt legitimt att gosa med nallar.

Och så är det en liten ängel, Linnea, som firar 1 år i Sommarlandet. I min fantasi tillsammans med Vendela och Vega och andra änglabarn.

Och så är det flera vänner och bekantas födelsedagar idag. Grattis faster Lotta, Anna C, Malin L med flera!

Och så firar min väninna Camilla och hennes pojkvän 1 år tillsammans. Stort grattis till dem!

Och så är det många som får lön idag som ju förhoppningsvis är en anledning att fira...

Något mer just 27 oktober?

Saknad...

Pappa - minneslunden Fässbergs kyrkogård

Vendela och Vega - barndelen Fässbergs kyrkogård

13 oktober 2010

Yrke - mamma!

Jag har en 5-årig dotter som på fullaste allvar tror att mitt yrke är att vara mamma och att mitt arbete består av att städa. Viktiga arbetsuppgifter :-)

Hon själv ska bli frisör och sköta om sin häst Pärlan när hon blir stor. Det är bara morfar i himlen som vet Pärlans efternamn och till himlen kan man inte ropa och fråga utan när man pratar med dem döda så räcker det med att viska. Hästen Pärlan finns på morfar Stures arbetsplats som han hade precis innan han dog; Gunnebo slott. Vilda var med sin mormor och morfar dit flera gånger.

Hon ska vara både frisör och sköta om hästen för det är inte bra att ha bara ett jobb. Eller hur mamma?

Älskade underbara, lillgamla unge med funderingar och svar på allt. :-)

Förvirrade småbarnsföräldrar

I förmiddags fick jag ringa receptionisten på Folktandvården och säga;

"Hej! Min man och dotter kommer strax till dig. Vill du vara snäll och tala om för Peter att det är till öronläkaren vår dotter ska till idag? Han har glömt att sätta på ljudet på mobilen så jag kan ej nå honom. Vår dotter ska till tandläkaren, men det är inte förrän imorgon."

Hon skrattade säkert gott åt oss förvirrade småbarnsföräldrar...

Blog award!

TACK snälla Lilla Angelyne med bloggen; Själar säger aldrig farväl! Jag blev riktigt rörd och det främst av dina ord som du använde för att beskriva min blogg med.

"Zoieli - Här finns hopp! Med två barn i hjärtat och tre på jorden beskrivs hur sorg och glädje ständigt finns vid varandras sida. Kärlek."

Här finns hopp. Kärlek. Vilka fina ord!

I över 8 år har jag nu skrivit på nätet med början på Vendelas minnessida som från början var en MSN-grupp med flera hundra medlemmar, vidare i olika forum som Änglaforum, Spädbarnsfonden, Facebook, bloggen m.m. Jag har delat med mig av sorg, ofrivillig barnlöshet, barnlängtan, vänta barn igen, glädje och hopp och jag har fått enormt mycket stöd av kända och okända människor som för alltid är sparat i hjärtat. Många är de som jag lärt känna via nätet och vi är många som följts åt i flera år och flera har blivit mina vänner även utanför internet.

Speciellt i början i den nattsvarta sorgen och saknaden efter Vendela så var andras ord ljus på vägen. Jag kände igen mig och andras ord hjälpte mig i sorgbearbetningen. Att läsa andra föräldrars hemsidor (det fanns inga bloggar då) gav mig hopp om framtiden och det är en speciell känsla att läsa Lilla Angelynes ord om min blogg. Det finns hopp... Tänk i alla år som vi kämpade för att få barn och syskon. Det livet känns så avlägset men ändå alltid så nära. Det är ju alla dessa år som format mig som person. Tänk om jag kunde se in i framtiden då och få veta att en dag så skulle mina ord ge andra drabbade familjer hopp!


Med utnämningen följer: Kopiera bilden & visa att man fått den. Tacka & länka personen man har fått den av. Nominera 7 andra bloggare & länka till dem. Berätta 7 fakta om dig själv.

Att länka till bara 7 stycken bloggare är svårt för jag läser många bloggar... men här är mitt urval denna gång.

Ansgars syskon - Ängeln Ansgars mamma skriver om både glädje och sorg och skulle hon få för sig att skriva en bok skulle jag stå på kö för att få köpa först! ..."IDAG vet vi att sorgen inte försvinner. Men den går att leva med. Glädjen försvinner inte heller. Och den kan vi också leva med. Vi är glada ofta. Vi gråter ofta. Vi lever vidare. Annorlunda. Inte riktigt de vi var… Fembarnsföräldrar med fyrbarnsliv. En familj med friska hjärtan som det gör ont i."

Älskade familj - Ängeln Williams mamma skriver från hjärtat om kärleken till sina båda barn. "Jag tror inte William skulle vilja att vi endast kände sorg. Att vi bara grät. Han är en bebis. Vår bebis. Och bebisar behöver kärlek, värme och glädje. Det ger vi honom."

Familjen Maaninka. En blogg om hem och familj - Ängeln Idas mamma Helena var den första "änglamamma" jag vågade träffa utanför internet och vi är fortfarande nära vänner! Jag beundrar hennes hemsidor, fotografering och hennes outröttliga uppdateringar med både texter och bilder om livet i familjen, inredning, blommor, änglar m.m.

Jenny Bergwall - Vi träffades på Allt för föräldrars gravidforum när vi väntade barn tillsammans i juni 2005 och sedan har jag varit fast :-) Jenny är otroligt konstnärlig, kreativ och pysslig och det är alltid mysigt att kika in på den flitigt uppdaterade bloggen och se vad hon hittat på i inredningsväg eller vilka fina foton hon tagit på sina barn.

Farmorsbloggen - Katinka är en underbar kvinna som delar med sig av sin positiva livssyn, erfarenheter och vackra fotografier. Hon startade företaget Lifestone som skapar minnen av bebisars hand- och fotavtryck som blivit en succé. När hon valde att börja blogga, blev givetvis bloggen också en succé. Jag har fått förmånen att träffa Katinka in real life då jag ledde arbetet med samarbetet mellan Lifestone och Spädbarnsfonden.

Om konsten att (över)leva i ett vakum - En underbar änglamamma som skriver så fint om saknaden efter förstfödda Dylan och om den gränslösa kärleken till lillasystrarna på jorden. En änglamamma till som jag fått förmånen att lära känna och som jag tycker mycket om.

Skratt och allvar med Siv Andersson - Sveriges mest populära kortpoet skriver om livets fram- och baksidor med både humor och allvar. Siv har skrivit så många underbara dikter och flera av dem har jag på fina vykort med vackra bilder till. Även Siv har drabbats av stor sorg då hennes dotter mördades och det är en oerhörd livskraft och gåva Siv har att kunna använda sig av orden och skapa vackra tankar och hopp hos andra.

7 fakta om mig själv... *puh* Blandar nog lite kända och okända fakta för skojs skull ;-)

1. Supersocial och eremit på samma gång.
2. Är verkstadmekaniker från grunden.
3. Positiv livssyn. Pappa brukade alltid skoja och berätta om den gången när han körde bil och han var tvungen att stanna för rött ljus när jag var liten. Från baksätet hördes min röst; Vilken tur att vi kom först!
4. Jag älskar höjder och har hoppat bungyjump, hoppat fallskärm och provat glidskärm.
5. Kan lukta mig till stavfel, även om jag själv inte är felfri.
6. Fotografering är mitt livs passion och det är då jag glömmer tid och rum.
7. Älskar att shoppa barnkläder fastän det kanske inte finns behov. Men de är ju så fina och jag har ju längtat i så många år... fast dyrt blir det.

Tack en än gång Lilla Angelyne!

/Elisabeth

Vilda rocktjejen

Vilda 17 september 2010

Vilda blev jätteglad när kläderna som vi beställt från Blingo äntligen kom. Hon hade väntat på sina kläder som hon själv fått välja ut och ville prova dem med en gång framför spegeln. Hatten lånade hon från Ville.

Vilda: Tycker du jag är cool mamma?
Elisabeth: Ja, det tycker jag.
V: Menar du det på riktigt mamma?
E: Ja, älskling det är klart jag gör!
V: Vet du vad stjärnan betyder?
E: Nej...
V: Det betyder rock! Och jag är en riktig rocktjej nu!

Därefter poserar Vilda som om hon aldrig gjort annat och mamma Elisabeth fotograferar tacksamt sin älskade lillastora rocktjej :-)

Viljas dop med överraskning!

Litet urval av foton från gårdagen med Viljas dop. Vi överraskade gästerna med att direkt efter dopets slut börja spela bröllopsmarschen. Efter 10 år och 5 barn tillsammans är vi nu äntligen man och hustru!

Jag är så oerhört rörd och tacksam för alla fina underbara människor som vi har runtomkring oss som hjälpte till att göra vår dag minnesvärd! Ni är värda er vikt i guld!

Trött men lycklig Elisabeth.

Fotografer till dessa bilder: Anna och Lars Johnsson, Camilla Sjöblom, Päivi Klint och Ari Lillqvist och Louise Bramis.

Blå skrivbok med hyss

Vilda, 5 år, bjuder på många härliga diskussioner och hyss här hemma...

2 september 2010

Vilda: Men, mamma du är ju naken ju!
Elisabeth: Ska jag inte vara det?
V: Nej, vi måste åka och köpa pyjamas till dig.
E: Varför får jag inte vara naken då?
V: Nej, för då ser man brösten på dig. (fnissfniss)
E: Gör det någonting då?
V: Ja, för då ska vi bara pilla på dem.
E: Vilka är vi då?
V: Pappa o Vilda o Ville o Vilja.


30 augusti 2010

"Jag var vaken inatt med barn och gäspade stort när Ville och Vilda bestämde sig för att gå upp tidigare än tuppen. Satte på barnprogram på TV:n och somnade om tills klockan ringde och vaknade förvånad. Inget barn som hade väckt mig? Klev upp och förstod varför när två små tysta möss smög med godispåsen som var kvar sedan i lördags..."


13 augusti 2010

Vilda: Mamma, snälla om jag får ett glas O'boy så får du present av mig när du fyller år.
Elisabeth: Det har vi pratat om Vilda att man inte får köra med utpressning...
V: Men, mamma jag ville bara vara snäll! Du får välja på tre presenter. Du får välja mellan att säga hej till pappa, natta barnen eller att sova. Vad väljer du?
E: Då väljer jag att sova.
V: Okej, då får du det. Jag älskar dig mamma!

Hon fick sin O'boy...


Jag försöker att komma ihåg alla roliga händelser och kommentarer och att hinna med att skriva upp dem, men det är svårt. Man kanske skulle ha en liten blå skrivbok som Emils mamma hade för att skriva upp Emils alla hyss i?

Vilda "upptäckte" Emil och Ida när vi var på Astrid Lindgrens värld i somras och en av favoritböckerna nu är just Emil. Det är med blandade känslor jag läser om Pippis upptåg och Emils hyss för Vilda, för den ungen behöver inte instruktioner och tips på galna upptåg och hyss för dem hittar hon på så bra själv! Ville hänger gärna på och de är aldrig så bra kompisar som när de hittar på bus. Ingen kan få Ville att kikna av skratt så mycket som Vilda.

Ville kallar vi förresten för Demolition man. Inom loppet av två dagar så pajade han både mikron och diskmaskinen. Mikron fick vi köpa en ny då han låtit den gå tom för länge och diskmaskinen gick lyckligtvis att laga då Peter lyckades pilla ut magneten ur diskmedelsfacket till slut.

Vi saknar inte sysselsättning här hemma. Vilja ligger gärna och småfilurar. Vad månde bliva av denna tjej i framtiden då?

Mamma Elisabeth

Sorgen är kärlekens pris

X - Hur har sommaren varit då?
E - Jo, det har varit både och. Själva då?
X - Vadå både och? Det måste väl ha varit bra eller dåligt?
E - Ja, som du kanske kommer ihåg så dog min pappa i början på sommaren och så är det en hel del praktiskt att ordna efter honom. Annars har det väl varit bra med hyfsat friska barn och vi kom iväg och tältade och var på Astrid Lindgrens värld. I ösregn, men det gick det också.
X- Vad tråkigt att det regnade. Vi själva har knappt varit hemma på hela sommaren. Vi har...........

En sådan här konversation hade jag för ett tag sedan och jag har haft det i bakhuvudet ett tag. Är livet så svart eller vitt för vissa personer? Måste det vara bra eller dåligt, glädje eller sorg? Jag har hört mig själv säga miljoner gånger till människor att vi har glädje och sorg på samma gång. Är inte det naturligt när man mist någon? Det känns ibland som att sorgen ska få finnas en kort tid i början och sedan ska man raskt "gå vidare".

Det finns en ytlighet eller rädsla för vissa människor att prata om svåra saker så att det blir konslat och onaturligt hurtigt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon gråter en stund? Jag har lärt mig att anpassa nivån och svaren beroende på vem jag pratar med och beroende på situationen. I början av min sorg efter Vendela hade jag inte lika lätt för att styra detta, men efter flera törnar så lärde jag mig. Att blotta sitt inre för någon som föredrar att prata om vädret gör för ont.

Det är märkligt att det ska vara så svårt att bemöta andra människor i sorg. Sorg är något vi alla oundvikligen kommer att drabbas av på ett eller annat sätt i livet. Kanske är det bra att jag läste bland höstens kursutbud från Medborgarskolan att det anordnas en kurs i sorgbearbetning? Samtidigt så känns det olustigt att läsa: "Här får du ett kraftfullt konkret verktyg i att förlösa sorgen så att du kan gå vidare i livet." Kanske har jag för känsliga spröt som märker orden, men jag tror inte på någon kurs för att fixa sorgen och orden "gå vidare" är jag allergisk mot.

På internet finns det idag gott om utbud på sorgkurser. Många är så kallade certifierade coacher och pratar om sina egna erfarenheter på områden inom sorg. Kanske finns det bra och livserfarna coacher om man har tur, men jag skulle absolut inte vilja hamna hos en ung människa vars sorgerfarenhet har bestått av egen sjukdom och som nu känner att hon vill frälsa världen efter att ha gått en sorgcertifieringskurs. Att mista sitt barn eller sin pappa är något helt annat. Att träffa andra som har liknande sorgsituation tror jag är viktigast. Det vet jag efter egen erfarenhet efter att ha hållit i flera samtalsgrupper i Spädbarnsfondens regi.

"Sorgbearbetning hjälper dig att lämna smärtan och sorgen över dina förluster. Erfarenhet visar att du då försonas med det förflutna och känner glädje. Ett annat resultat blir att du blir tryggare i din relation till dig själv och till andra, och att du får ny energi, livslust och arbetsglädje."

Så hurtigt står det på en hemsida med ytterligare sorgcertifierade coacher bakom. Tänk om livet hade varit så enkelt att men genom att gå en kurs kan lämna smärtan och sorgen? Jag är inte rädd för sorgen. Jag har gråtit så mycket i mitt liv att det bildades saltkristaller i mina ögonfransar. Jag vet att sorgen gör mindre ont med tiden, men att sorgen övergår mer i saknad. Jag är inte heller rädd för kärleken och glädjen. Jag kan känna djup glädje och gråta inombords på samma gång. Livet är inte så enkelt svart eller vitt.

Att vara ledsen, gråta och sakna... det är ju ett bevis på att man älskat någon! Inom mig har jag flera olika skattkistor med minnen och kärlek för mina barn och min pappa som jag tar fram då och då. Ibland gör det så in i helvetes ont att öppna skattkistorna och ibland så är det en stilla och vemodig saknad. Dock är jag så tacksam över att ha tillgång till dessa skattkistor. Jag skulle inte vilja vara utan dem för de ger mig livets alla färgnyanser. Jag känner mig så mycket rikare i livet att över att ha tillgång till fler färger än svart och vitt.

Sorgen är kärlekens pris och jag är stolt över min sorg. Det är ett bevis på att jag älskar.

Tendens Special - Familjen Törnwall, nio år senare

I det fjärde och sista programmet i Tendens Special så återvänder Mia Blomgren till Familjen Törnwall i Hisingsbacka utanför Göteborg. Tillsammans går de åter upp till den plats där Björn och Kerstin förlorade sin son Filip.

I reportaget ”Att mista ett barn” från 2001 berättade familjen om hur det är när den värsta av alla mardrömmar inträffar. Nu har det gått 11 år sedan olyckan inträffade. Står Filips rum fortfarande orört kvar? Har det blivit lättare för Mormor Doris att prata om det om hände? Och varför vill Björn inte berätta vad han arbetar med förrän Blomgren återser honom på plats i Göteborg?

I P1:s sommarserie ”Tendens Special” får vi fyra onsdagar i rad med start den 28 juli, följa Mia Blomgren i mötet med några av de människor hon mött under sina 17 år som reporter på Sveriges Radio.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=3814028

Vikt-igt

1 juli började jag med min diet med Modifast och jag fick många svar på mitt inlägg om detta. Uppdateringar har efterfrågats så här kommer det.

På dessa ca 6 veckor som gått så har jag gått ned 6 kilo. Det får jag vara nöjd med även om jag givetvis önskar mig ett "Plötsligt så händer det"-moment och att vågen skulle visa det som är mitt slutgiltiga mål.

Det ser så enkelt ut som om det varit ett kilo i veckan men så har det inte varit. De första 6 dagarna försvann 3 kilo. Sedan tog det tvärstopp och min kropp var upptagen med första menstruationen efter förlossningen och då gick jag till och med upp 1 kilo igen. Trots att jag envist höll på med dieten. Sedan tog det någon vecka igen innan det lossnade och jag sakta började gå nedåt igen.

Det är en inre resa att gå på diet för man lär sig mycket om sig själv. Hur och vad man äter och varför man äter som man gör. Jag som trodde att det skulle vara jättesvårt för mig att gå på diet har upptäckt att det där med att inte få äta tillräckligt istället har visat sig vara tvärtom. De gånger vågen står stilla är då jag ätit för litet. Jag måste kämpa för att äta mer och mer regelbundet.

Jag har syndat några gånger under semestern och det har blivit att jag gärna äter sociala luncher och/eller middagar men har då alltid valt de bästa alternativen. Det har blivit en hel del kyckling och sallader men även kött. Det bästa är att jag känner inte att jag uppoffrar något. Jag njuter av maten och kan mycket väl ta några ugnsgrillade potatisklyftor till köttet, men väljer att äta mest sallad till. Det är efter dessa "synderier" som jag upptäckte att vågen gick ned istället för upp och slutsatsen får väl vara att jag fick i mig för lite så att kroppen blev inställd på svält istället.

Den största vinsten är dock inte vad vågen visar. Jag önskar att jag ägt ett måttband och mätt omfånget kring magen för det är där det visar mest. Och känslan! Känslan av att veta att min kropp är på rätt spår igen både med foglossningar och vikten.

Igår tog jag en ensam skogspromenad vid Gunnebo slott, mina barndomstrakter. Att gå helt själv, utan kryckor, utan planering att vägen inte skulle få bli för lång, utan planering att min ork måste räcka hela dagen och antal steg prioriteras... Ja, det är helt underbart och bara den som har eller har haft förhinder att röra sig helt normalt en längre tid kan förstå. 100 % bra kommer det aldrig att bli men att jag skulle kunna ta en ensam skogspromenad var otänkbart för bara 2 månader sedan.

I takt med att jag kan röra mig mer normalt så kommer vikten också att påverkas givetvis. Det är ju främst foglossningarna och graviditeterna som gjort att jag gått upp så mycket i vikt från början. Givetvis spelar min hormonrubbning Pco-s in och när jag gått ned och väger mer normalt så blir det nog mer kost med "långsam mat" som passar mig bäst. Jag har alltid varit bra på att behålla min vikt före och mellan mina graviditeter så jag får hoppas att det kommer att bli likadant igen.

Det är en långlång resa kvar men jag har påbörjat färden.

Tack för allt stöd och peppningar medsystrar och bröder!

Kram/Elisabeth

Ljusa vykort

Marcus Birro och hans sambo Jonna Vanhatalo har mist två små barn och har precis fått sitt andra levande mirakel till. I sin sorgbearbetning skrev Marcus boken "Svarta vykort". Idag skriver Marcus så fint i sin blogg om ljusa vykort och jag vill tipsa om hans blogg där inlägget går att läsa. http://blogg.passagen.se/marcusbirro/entry/ljusa_vykort


Mitt svar till Marcus blev:

"Jag gråter Marcus. Du berör och har förändrat så mycket mer än du tror!

När jag fick beskedet om att lilla Vega, 17 veckor gammal, också dött i min mage så hade jag precis läst Svarta vykort och tack vare dina ord så kunde jag ställa krav på värdigt bemötande mitt i all min chock och sorg. Dina ord gjorde så att min lilla Vega fick en värdig entré, ett värdigt omhändertagande och en fin minnesstund.

Jag är så glad för er skull för att ni fått ytterligare ett mirakel. Och jag är så glad att du känner att du kan och vill skriva ljusa vykort också.

Du och Jonna gör stor skillnad här i världen för många människor!"

Boken "Svarta vykort" rekommenderas starkt och den finns att köpa på Spädbarnsfonden hemsida http://www.spadbarnsfonden.se/article.asp?ArticleId=5

Varma hälsningar/Elisabeth

Saknaden efter pappa

Pappas begravning har varit, praktiska saker som bouppteckning och tackkort ordnas och saknaden smyger sig på mer och mer. Det var inte så här det var tänkt...

Mamma, jag och Vilja var och gjorde fint på Vendelas och Vegas grav på Vendelas 8-årsdag 8 juli och samtidigt lade vi blommor i minneslunden till pappa för första gången. Sedan kom brevet att pappas aska hade blivit strödd i minneslunden dagen efter. Det kändes "bra" att vi hade varit där och förberett med blommor. Minneslunden ligger precis bakom tjejernas grav, så det känns som om de är på samma ställe allihop.

Vendelas årsdag var tung i år. Det var alltid mamma och pappa som var med och "firade" våra saknade döttrar på årsdagarna. Vi besökte alltid graven, gjorde fint, fikade och utflyktade tillsammans just dessa dagar.

När Vendela dog sade hennes kusin Joel, då 3 år, att Vendela var på månen. Detta för att hans föräldrar alltid sa att de älskade honom till månen och tillbaks. Detta anammade vi, och speciellt pappa, att Vendela var på månen och så fort månen lyste sa vi alltid att nu tänker Vendela på oss. I Vendelas minnesannons i år stod det: "När månen lyser vet vi att du, lillasyster Vega och morfar Sture tänker på oss." Vem vet vart våra älskade tar vägen i livet efter detta, men för oss är det en tröstande tanke att ha vårt uttryck med att de kikar på oss från månen.

I förrgår åkte vi på utflykt med våra vänner Camilla och Victor till Fallens dagar i Trollhättan. Det var mysigt och det gick bra med alla barnen. Jag var dock inte beredd på alla minnen från hela min barndom. Där var den rosa kiosken i Lödöse där vi alltid stannade och köpte festis till mig, fast nu hade den sorgligt nog stängt igen efter mångamånga år. Pappa berättade varenda gång att när jag var liten så höll jag på att strypa honom när han körde bil för att han glömde stanna och köpa schleschlis (festis) till mig. Det var på den tiden då barnen inte hade säkerhetsbälte bak i bilen. Nu finns det ingen pappa som berättar samma historia för sjuttioelfte gången.

Minnen från min farmors mamma i Lödöse som alltid sparade en bit mögelost till mig att ta med mig hem efter våra besök. Minnen från farmor och farfar som alltid var med på våra utflykter och speciellt då till Fallens dagar. Minnen från min fasters familjs sommarhus utanför Lödöse där vi brukade besöka på somrarna och bada och plocka bär. Minnen, minnen, minnen...

Två dagar innan pappa dog var jag själv och hälsade på pappa på sjukhuset. Han hade fått mycket morfin och hade svårt att prata. Han ville så gärna förmedla något och det jag fick fram var Trollhättan, kanal och banta. Han ritade med sina darriga fingrar upp kanalerna i Trollhättan, men vad han ville ha sagt förstod jag aldrig ordentligt. Han pratade också om Riskullaverket som finns där vi bor. Det var inget konstigt att min pappa pratade om energi, vatten och el men just den här gången fick jag inget sammanhang och kanske hade inte pappa det själv heller.

Det var vid samma besök som jag fick sagt att jag älskade honom. Pappa var sin generations man och pratade inte direkt känslor utan visade mer praktiskt att han älskade sin familj. Jag funderade under hela besöket på hur jag skulle få sagt dessa orden till pappa och när en sjuksköterska kom in kändes det som om jag försatt chansen. Istället blev det enklare vid avskedet och inte så laddat att helt sonika säga till pappa vid hej då-kramen att "Du vet ju att jag älskar dig, så det behöver jag väl inte säga." Pappa kramade min hand hårt och längre än vanligt och när jag sade att vi ses i morgon eller i övermorgon så sa han eftertänksamt : "Tror du det?"

Nästa gång jag träffade pappa var två dagar efter när han tog sina sista andetag. Mamma och jag hann precis fram och vi pratade till honom att vi älskade honom. Kanske var det för sent, men kanske finns medvetandet kvar in i det sista och hör allting. Jag vet att pappa kände sig älskad och vi kände oss älskade av honom. Dagen innan han dog hade han och mamma fått en hel dag tillsammans och pratat mycket. För hans egen skull var det skönt att han slapp att lida mer. För oss som är kvar är den eviga saknaden... och minnena.

Minnenas väg till Trollhättan... Farmors mamma dog redan 1984, men inom loppet av de sista sju åren så har min farfar, min faster (också cancer), min farmor och nu också min pappa dött. De personer som jag delade dessa minnen med är för alltid borta och jag kan ibland känna mig så gammal. Ja, andra nära och kära har ju också dött, men nu tänkte jag specifikt på dessa saknade människor när vi åkte till Fallens dagar. För visst är det så att vissa platser och händelser alltid förknippas med olika minnen och människor.

Vilda saknar sin morfar något oerhört och har börjat att sova i vår säng och vill helst inte somna om inte jag ligger bredvid. Hon frågar om livet och döden och vart morfar är nu. Den mest hjärtskärande gråten kom när hon förstod att döden innebar att morfar inte skulle komma tillbaka igen. De stod varandra så nära. Ville skrattar när han ser ett foto på pappa och än så länge verkar han komma ihåg sin morfar. Vilja fick 20 dagar med pappa och de hann att träffas tre gånger. Jag är så ledsen över att de inte hann att skapa fler minnen tillsammans så som jag fick chans att skapa minnen med mina äldre släktingar.

Få se om månen lyser extra starkt ikväll. Saknaden gör det i alla fall.

"Låt oss komma ihåg våra vackra dagar
De dagar vi var glada
Då vi var många då solen sken
Då gömda fåglar sjöng efter regnet"

G. Flaubert

/Elisabeth