lördag, september 24, 2011

Kryckor...

Ja, det var det där med stadiga skor. Liiite ironiskt så snubblade jag på näst sista trappsteget förra lördagen och fick en rejäl stukning på ena foten och en lätt vrickning på den andra.

Jag har fött 5 barn, men &#/f)¤ vad ont det gjorde. Jag blev chockad och rädd, men fick bita ihop inför barnen och mamma. Jag var precis på väg till dansskolan med Ville, så mamma fanns på plats som barnvakt som tur var. Snälla grannen Kenny hjälpte mig att kolla på foten och körde in mig till sjukhuset.

Domen blev att det "bara" var en kraftig stukning och det tog bara 2 timmar från att jag kom in tills jag blev utskriven. Så det kunde varit mycket värre! Men när något sådant här händer så inser man hur liten man är och hur tacksam man är över att ha ett skyddsnät kring sig.

Sedan inser man också att mammas råd om att alltid ha rena trosor ifall det händer något är väl inpräntat och absolut inga problem... men en sömnbriststressad mamma insåg också att det är inte så dumt att ta hand om sina ben också! Bara utifall man råkar ut för att ens manlige jämnårige granne, och f.d. klasskamrat, helt oförhappandes drar upp ens byxben och klämmer på ben och fot för att se om något är brutet.

Korkat att tänka på sådant i en sådan situation javisst, men jag gjorde det ändå. Men tänka sig att jag dagen innan hade hunnit göra pedikyr i alla fall. Min nakna fot i högläge inne på sjukhusets olika avdelningar slapp jag skämmas för... fast den såg ju aldrig min granne, som för övrigt är lyckligt gift ;-).

Skämt åsido så ställer stukningen till det för allt vardagligt och det behövdes trolleri redan innan för att få allting att gå ihop. Det var också en stor mental vurpa att tvingas ta fram kryckorna igen efter alla år av foglossningar och kryckor. Jag var ju färdig med det och var så glad över att få vara så rörlig igen. MEN, det kunde varit mycket värre så jag är tacksam för det.

Så nu står de stadiga skorna där i hallen i väntan på att min fot ska sluta vara svullen och blåslagen... Får väl köpa sandaler med justerbara remmar så länge istället och låtsas att det är sommar och sol.

onsdag, augusti 31, 2011

Fem saker

I livet finns fem saker man inte får tillbaka:

Stenen... som redan är kastad
Orden... som redan är sagda
Möjligheten... som ej är använd
Tiden... när den har gått
Människan... efter döden

Livet är kort. Bryt regler. Säg förlåt snabbt. Kyss långsamt. Älska på allvar. Skratta hysteriskt. Ångra aldrig det som fått dig att le...

Stadiga kängor

Stadiga kängor. JAG måste köpa mig stadiga kängor. Både bildligt och i realiteten.

Jag fick två årtal av vänner på Facebook och meningen var att man skulle skriva ned vad som hände i ens liv just de årtalen. Hur lyckades de pricka in sådana betydelsefulla år? Ni vet sådana år eller dagar som förändrar hela ens liv och dess riktning? Som man aldrig glömmer.

1992 - Det var året som min dåvarande man och jag uttalade de magiska orden; Händer det så händer det! Vi hade varit tillsammans i flera år och det kändes så rätt med önskan om barn. Helst önskade jag få två barn innan jag blev så gammal som 25. Naivt ja, men redan då sade jag "önska" barn och inte "skaffa" barn. Men även om man lyckades vara ödmjuk för livet redan då, så undgår inte livets påfrestningar och sorger någon.

1999 - Barnlängtanslängtan och barnlängtanssorg... gjorde att vi gick skilda vägar. Också det en sorg. Då fanns det inte så mycket offentligt skrivet om barnlängtan och det skulle verkligen ha behövts. Man kan tycka vad man vill om alla bloggar och olika människors syn på öppenhet, men att som läsare få bekräftelse att man inte är ensam i sin längtan och sorg är så oerhört betydelsefullt.

2002, 2005, 2007, 2008 och 2010 - Ja, de åren är ju givetvis de största i mitt liv. De åren mina barn föddes. Mitt första så högt efterlängtade barn, Vendela, som dog vid förlossningen 2002... Det är en sådan djup livssorg som finns med mig alla dagar dygnet runt även om livet gått vidare. Vendela och lillasyster Vega som dog i min mage 2007. När det upptäcktes att även Vegas hjärta hade stannat så utbrast mödravårdssköterskan; Du som redan är så livserfaren och ödmjuk. Livet är inte rättvist! Nej, livet är ju inte rättvist och tur är väl det. För annars hade jag undrat vad jag gjort för att förtjäna dessa sorger.

Men livet har ju också gett mig så otroligt mycket! Jag älskar alla mina fem barn och var och en har en egen plats i mitt hjärta. Mina barn på jorden ger mig så mycket glädje och jag är så otroligt tacksam över att de äntligen kom! Fast självklart är det tufft ibland med sömnbrist och tidsbrist... Det får jag erkänna. Och kanske hade min ork orkat lite mer om jag varit 20 år yngre, men det fick jag ju inte styra över själv.

Sista tiden har jag försökt att rensa ut babykläder, barnvagnar och annat som yngsta dottern Vilja växer ur. Det är en stor process för mig. Ända sedan 1992 har jag ju gått och förberett mig och längtat så efter livet hemma med småbarn... och nu så är det slut. Nu blir det inga fler barn. Nu finns det inga ursäkter längre utan nu måste jag rensa ut.

Tidigare har barnlängtan varit min ständiga följeslagare. Vem är jag utan denna barnlängtan? Den har ju följt mig hela mitt vuxna liv! Alla dessa år med hopp och förtvivlan, all denna kamp och mobilisering av krafter som inte alltid funnits, hormonbehandlingar, ägglossningsstickor, sex på beställning oavsett lust och ork, humörsvängningar, sjukskrivningar, ivf med sprutor och allt vad det innebär... Jag sörjde ju redan 1999 och var inställd på att aldrig få biologiska barn och sedan kom barnlängtan tillbaka när Vendela föddes och dog. Hon blev till på naturlig väg. Alltså fanns hoppet igen. Det tog tre år innan lillasyster Vilda kom och dessa tre år är som ett vakuum av djupaste sorg. Livet stod på paus. Jag är så innerligt tacksam över att livet gav mig fler barn.

Nu står jag här i livet med äldsta dottern som börjat skolan, sonen går kvar på förskolan och yngsta dottern är precis inskolad på samma avdelning som sin storebror. Jag har handlat höstkläder och regnstövlar och namnar kläder och gosedjur. Idag är min sista dag av min föräldraledighet och imorgon börjar allvaret med att börja arbeta igen. Mitt livs absolut sista föräldraledighet.

Sista åren har varit fulla med småbarnsår och en mamma som satt sig själv i sista rummet. Här står jag alltså utan stadiga kängor. Jag skriver stadiga kängor för alla års svåra foglossningar som min kropp gått igenom gör att högklackade stövlar inte längre är optimalt... men jag ska nog allt prova det också. Fina skor att vara respektabel på arbetet med. Fina skor att klara av att vara i konsultrollen med orden; Jajamensan, det fixar jag! Självklart finns det en oro och ängslan över om man klarar av att arbeta heltid igen. Säkerligen ingen onormal ängslan när man varit hemma så länge som jag. Efter en vecka på jobbet så känns det säkert som om jag inte gjort annat än att arbetat länge...

Det är mycket som händer i livet just nu och många omställningar och många tankar. Jag har lärt mig att man kan vara både stark och svag på samma gång. Jag har fallit så många gånger att jag känner mig som en sådan där leksak som man puttar till och så vippar den tillbaka. Heter det vippedocka kanske?

Jag längtar efter att leva utan ständig kamp i den mån det går. Jag längtar efter att veta säkert att det går ett par stadiga kängor till bredvid mig på min väg... För vägen hit har varit full med slingriga stigar och gropar i marken. En sak i taget. En dag i taget.

Jag behöver helt enkelt - stadiga kängor.

tisdag, augusti 09, 2011

Ville 3 år!




080808 föddes denna härliga, charmiga och bestämda kille!
Jag kan inte fatta vart tiden har tagit vägen...


Vilken glädje att få öppna stora paket!
Detta innehöll en Bilar-cykel och Ville var i extas :-)


Bilar är favoriten ifall någon missat det.



Självklart med Blixten McQueen på tårtan.



Ville känner sig stor och viktig när han får blåsa ut ljusen.



Lillasyster njuter av att gunga och att iaktta sina syskon.




Villes elbil var äntligen iordninggjord lagom till
födelsedagen och Villes lycka var gjord!




Bilen kördes med stort allvar och noggrann precision.



Ville vill INTE låna ut bilen till storasyster mer än nödvändigt.




Bilar-cykeln var perfekt. Trehjulingen är nu passé.
Han cyklade prövande i en minut och sedan cyklande han rally på gården
som om han aldrig gjort annat än att cykla i sitt liv.
Sladdbromsa upptäckte han fort. Flaggan där bak är viktig.



Storasyster lärde sig nästan att cykla utan stödhjul förra hösten.
Nu i sommar så ville hon ha tillbaka stödhjulen för hon vågade inte
att cykla annars. Vi försökte att locka henne att prova utan, men icke.
Igår så fick hon då stödhjul i bonuspresent från mormor. Döm om vår förvåning
när hon helt plötsligt lånade en kompis cykel på gården
och cyklade iväg... utan stödhjul! När jag frågade hur länge hon
kunnat cykla så svarade hon att det har hon kunnat länge!



Mamma Elisabeth, 8 augusti 2011


måndag, juni 27, 2011

Sommar





Barnen lyckades ha på sig sina midsommarkransar i några sekunder i alla fall.

Jag önskar er en så fin sommar som det bara går!

Varma hälsningar/Elisabeth

Saknar...



Saknar, tänker, längtar...


Snart är det 9 år sedan min förstfödda älskade Vendela föddes.

Så mycket som hänt sedan dess...


När jag blundar kan jag fortfarande känna hennes varma kropp i min famn.


Vendela och Vega. Mammas två små änglar. Ni finns alltid mitt hjärta!

onsdag, juni 15, 2011

Veteranbil

Nu har jag avverkat underredeskontrollen (cellprov livmodertappen) och har fixat lite vagnsskador (frisyren) men stötfångarna (mammografin) ska bokas om tid för kontroll. Lite invändig bilrekonditionering (tandhygenisten) ska också bokas om tid för.

Fattas bara lite rostskadekoll (leverfläckarna) och när jag ändå håller på så får jag kolla oljetrycket (lite högt blodtryck). Jag skulle behöva gå igenom bränsleinsprutningen ordentligt också för att optimera bränsleförbrukningen (vikten) men får för tillfället nöja mig med att köra så energisnålt som jag kan.

Funderar på att kolla upp den gamla vindrutan för att se om den behöver bytas (suddig syn) och det skulle definitivt behövas nya sommardäck (skor). Vagnen känns hyfsat stabil nu i alla fall efter alla krockar den varit med om (graviditeter och foglossningar) så nu är det bara att rulla vidare.

Visst skulle jag längta efter en helrenovering av hela motorn (magen) och en omlackering (huden) skulle inte sitta fel. Nya stötdämpare (brösten) när man ändå håller på kanske? Men jag får nog vinna lite pengar först i så fall.

Det är inte illa att hinna vara sin egen bilmekaniker i superhektiska maj/juni när man dessutom har en egen vagnspark (barnen) att ta hand om. Jag har en äldre modell stående här också men den klarar inte så många mil till och kanske får gå till skroten...

Lite fix och tricks och skönhetsfläckar får man räkna med när bilen gått långt, men detta får jag väl kalla för kördugligt skick i alla fall. Inte illa för en veteranbil som jag...

tisdag, maj 24, 2011

Ett år sedan pappa dog.











Idag för ett år sedan så tog pappa sina sista andetag. Jag och mamma hann precis fram till sjukhuset och vi höll honom i händerna och talade om att vi älskade honom när han sakta gled iväg till någon annanstans.


Tänk att det redan gått ett år. Det känns nyss men ändå så längesedan. Ett välkänt uttryck i sorg, men just så är det ju. Det var ju nyss pappa var här så full av liv och så glad i sina barnbarn. Det var ju nyss men ändå så längesedan! Längesedan för att det hunnit hända så mycket efteråt.


Lilla Vilja har precis hunnit fylla 1 år. Hon var bara 20 dagar gammal här hennes morfar dog. Jag är så tacksam över att de hann att träffas några gånger, men så ledsen att han inte fick mer tid att följa sina barnbarns uppväxt. Vilda saknar honom så mycket och pratar ofta om honom. Då och då så gråter hon och ibland så hjärtskärande att det gör ont. De stod varandra så nära. Det är en sak att själv ha sorg, men en helt annan att se sitt eget barn i sorg.


Idag var jag, mamma, Peter och Vilja vid kyrkogården och satte blommor i minneslunden där pappa vilar. De större barnen var på dagis. Mamma tände ljus för pappa, Vendela och Vega dekorerade med Hello Kitty-klistermärken. Det hade pappa tyckt varit roligt. Mamma satte även en fin kruka med rosa rosor vid graven till Vega som skulle fyllt 4 år imorgon. Det kändes så konstigt att inte pappa var med för han och mamma var alltid noga med att komma ihåg tjejernas födelsedagar.


Efteråt åkte vi och fikade med räksmörgås och räksallad på ett arbetarfik. Ett ställe vi besökt många gånger när pappa levde och ett ställe som jag och Peter besökte många gånger efter Vendela dog. Det kändes bra just idag. En sådan här dag ska man helst slippa tvätt, disk och vardagsbestyr så mycket det går. Det känns skönt för själen att kunna få ägna tid och eftertanke och umgås med de närmsta en sådan här dag.


Idag har det varit ytterligheternas dag. Regn och sol och sorg och glädje. Naturen visar sig från sin vackraste sida med syrenerna i full blom. Lilla Vilja som babblar och charmar och skrattar. Det är som vi brukar säga här hemma till Vilda att man kan vara ledsen och glad på samma gång. För så är det ju.


Pappa hade tyckt om Vildas teckning som hon gav till sin mormor idag. Hon hade ritat stjärnor och måne där pappa, Vendela och Vega var. Men så hade hon ritat ett hjärta och det var speciellt. För det var Vildas hjärta och i hjärtat fanns morfar.


Mycket saknad och tankar idag...

torsdag, maj 05, 2011

Vilja 1 år

4 maj 2011 - Vilja 1 år


Jag kommer ihåg det som igår när vi åkte bil och blev omkörda av en brandbil under utryckning och jag kände tårar av empati komma. När brandbilen kört förbi sa jag till Peter att det nog är bäst att åka förbi Apoteket för att inhandla graviditetstest. Vi som inte ens försökt att bli gravida igen och så svårt vi haft det för att bli gravida... inte kunde jag väl vara gravid på naturlig väg bara ett år efter Villes födelse? Men jag kände igen denna överkänslighet och lätthet till tårar och visst stämde min intuition :-)


Jag kommer också ihåg förlossningen som från första värken till hon var ute endast tog 1 timme och 8 minuter. Jag blev igångsatt på förmiddagen och det hände inte mycket i början men hela kvällen kände jag att det var på gång. När klockan blev sent så beslutade en jourläkare, som inte ens var där och undersökte mig, att jag skulle få sömnmedel och morfin för att stanna av värkarbetet så att vi kunde fortsätta nästa morgon. Jag protesterade mot detta för det kändes riskfyllt och onaturligt och jag kände att det ju var nära. Jag kom ihåg Villes förlossning som också gick på rekordfart på slutet. Stackars barnmorskan gick med på att avvakta en timme till. Hon var nog inte så van vid att en födande mamma satte sig emot läkarens order. Men jag litade till min intuition igen och kl.02.18 är hon född! 2 minuter snabbare än sin storebror. En liten tjej med egen Vilja!


Tiden går fort med 3 små barn hemma och jag kan klaga på konstant sömnbrist och brist på tålamod, men jag är så oändligt lycklig och tacksam över alla mina barn! De får varje dag höra att jag älskar dem!


Vi ska fira Vilja lite till och sedan följer alla barnens födelsedagar under maj - augusti. Jag lär inte ha några sysselsättningsproblem... och sedan är det dags för dagis, skola och arbete. Men det är sedan! Just nu njuter jag av att fotografera Vilja hemma på balkongen, göra hand- och fotavtryck, Mumintrollstårtor och annat roligt. Vilja tycker om att posera för kameran och det är mycket tacksamt för en ständigt fotograferande tok till mamma. Fotot ovan är taget på vår balkong igår. Lilla Vilja 1 år!


/Elisabeth