lördag, september 24, 2011

Kryckor...

Ja, det var det där med stadiga skor. Liiite ironiskt så snubblade jag på näst sista trappsteget förra lördagen och fick en rejäl stukning på ena foten och en lätt vrickning på den andra.

Jag har fött 5 barn, men &#/f)¤ vad ont det gjorde. Jag blev chockad och rädd, men fick bita ihop inför barnen och mamma. Jag var precis på väg till dansskolan med Ville, så mamma fanns på plats som barnvakt som tur var. Snälla grannen Kenny hjälpte mig att kolla på foten och körde in mig till sjukhuset.

Domen blev att det "bara" var en kraftig stukning och det tog bara 2 timmar från att jag kom in tills jag blev utskriven. Så det kunde varit mycket värre! Men när något sådant här händer så inser man hur liten man är och hur tacksam man är över att ha ett skyddsnät kring sig.

Sedan inser man också att mammas råd om att alltid ha rena trosor ifall det händer något är väl inpräntat och absolut inga problem... men en sömnbriststressad mamma insåg också att det är inte så dumt att ta hand om sina ben också! Bara utifall man råkar ut för att ens manlige jämnårige granne, och f.d. klasskamrat, helt oförhappandes drar upp ens byxben och klämmer på ben och fot för att se om något är brutet.

Korkat att tänka på sådant i en sådan situation javisst, men jag gjorde det ändå. Men tänka sig att jag dagen innan hade hunnit göra pedikyr i alla fall. Min nakna fot i högläge inne på sjukhusets olika avdelningar slapp jag skämmas för... fast den såg ju aldrig min granne, som för övrigt är lyckligt gift ;-).

Skämt åsido så ställer stukningen till det för allt vardagligt och det behövdes trolleri redan innan för att få allting att gå ihop. Det var också en stor mental vurpa att tvingas ta fram kryckorna igen efter alla år av foglossningar och kryckor. Jag var ju färdig med det och var så glad över att få vara så rörlig igen. MEN, det kunde varit mycket värre så jag är tacksam för det.

Så nu står de stadiga skorna där i hallen i väntan på att min fot ska sluta vara svullen och blåslagen... Får väl köpa sandaler med justerbara remmar så länge istället och låtsas att det är sommar och sol.

onsdag, augusti 31, 2011

Fem saker

I livet finns fem saker man inte får tillbaka:

Stenen... som redan är kastad
Orden... som redan är sagda
Möjligheten... som ej är använd
Tiden... när den har gått
Människan... efter döden

Livet är kort. Bryt regler. Säg förlåt snabbt. Kyss långsamt. Älska på allvar. Skratta hysteriskt. Ångra aldrig det som fått dig att le...

Stadiga kängor

Stadiga kängor. JAG måste köpa mig stadiga kängor. Både bildligt och i realiteten.

Jag fick två årtal av vänner på Facebook och meningen var att man skulle skriva ned vad som hände i ens liv just de årtalen. Hur lyckades de pricka in sådana betydelsefulla år? Ni vet sådana år eller dagar som förändrar hela ens liv och dess riktning? Som man aldrig glömmer.

1992 - Det var året som min dåvarande man och jag uttalade de magiska orden; Händer det så händer det! Vi hade varit tillsammans i flera år och det kändes så rätt med önskan om barn. Helst önskade jag få två barn innan jag blev så gammal som 25. Naivt ja, men redan då sade jag "önska" barn och inte "skaffa" barn. Men även om man lyckades vara ödmjuk för livet redan då, så undgår inte livets påfrestningar och sorger någon.

1999 - Barnlängtanslängtan och barnlängtanssorg... gjorde att vi gick skilda vägar. Också det en sorg. Då fanns det inte så mycket offentligt skrivet om barnlängtan och det skulle verkligen ha behövts. Man kan tycka vad man vill om alla bloggar och olika människors syn på öppenhet, men att som läsare få bekräftelse att man inte är ensam i sin längtan och sorg är så oerhört betydelsefullt.

2002, 2005, 2007, 2008 och 2010 - Ja, de åren är ju givetvis de största i mitt liv. De åren mina barn föddes. Mitt första så högt efterlängtade barn, Vendela, som dog vid förlossningen 2002... Det är en sådan djup livssorg som finns med mig alla dagar dygnet runt även om livet gått vidare. Vendela och lillasyster Vega som dog i min mage 2007. När det upptäcktes att även Vegas hjärta hade stannat så utbrast mödravårdssköterskan; Du som redan är så livserfaren och ödmjuk. Livet är inte rättvist! Nej, livet är ju inte rättvist och tur är väl det. För annars hade jag undrat vad jag gjort för att förtjäna dessa sorger.

Men livet har ju också gett mig så otroligt mycket! Jag älskar alla mina fem barn och var och en har en egen plats i mitt hjärta. Mina barn på jorden ger mig så mycket glädje och jag är så otroligt tacksam över att de äntligen kom! Fast självklart är det tufft ibland med sömnbrist och tidsbrist... Det får jag erkänna. Och kanske hade min ork orkat lite mer om jag varit 20 år yngre, men det fick jag ju inte styra över själv.

Sista tiden har jag försökt att rensa ut babykläder, barnvagnar och annat som yngsta dottern Vilja växer ur. Det är en stor process för mig. Ända sedan 1992 har jag ju gått och förberett mig och längtat så efter livet hemma med småbarn... och nu så är det slut. Nu blir det inga fler barn. Nu finns det inga ursäkter längre utan nu måste jag rensa ut.

Tidigare har barnlängtan varit min ständiga följeslagare. Vem är jag utan denna barnlängtan? Den har ju följt mig hela mitt vuxna liv! Alla dessa år med hopp och förtvivlan, all denna kamp och mobilisering av krafter som inte alltid funnits, hormonbehandlingar, ägglossningsstickor, sex på beställning oavsett lust och ork, humörsvängningar, sjukskrivningar, ivf med sprutor och allt vad det innebär... Jag sörjde ju redan 1999 och var inställd på att aldrig få biologiska barn och sedan kom barnlängtan tillbaka när Vendela föddes och dog. Hon blev till på naturlig väg. Alltså fanns hoppet igen. Det tog tre år innan lillasyster Vilda kom och dessa tre år är som ett vakuum av djupaste sorg. Livet stod på paus. Jag är så innerligt tacksam över att livet gav mig fler barn.

Nu står jag här i livet med äldsta dottern som börjat skolan, sonen går kvar på förskolan och yngsta dottern är precis inskolad på samma avdelning som sin storebror. Jag har handlat höstkläder och regnstövlar och namnar kläder och gosedjur. Idag är min sista dag av min föräldraledighet och imorgon börjar allvaret med att börja arbeta igen. Mitt livs absolut sista föräldraledighet.

Sista åren har varit fulla med småbarnsår och en mamma som satt sig själv i sista rummet. Här står jag alltså utan stadiga kängor. Jag skriver stadiga kängor för alla års svåra foglossningar som min kropp gått igenom gör att högklackade stövlar inte längre är optimalt... men jag ska nog allt prova det också. Fina skor att vara respektabel på arbetet med. Fina skor att klara av att vara i konsultrollen med orden; Jajamensan, det fixar jag! Självklart finns det en oro och ängslan över om man klarar av att arbeta heltid igen. Säkerligen ingen onormal ängslan när man varit hemma så länge som jag. Efter en vecka på jobbet så känns det säkert som om jag inte gjort annat än att arbetat länge...

Det är mycket som händer i livet just nu och många omställningar och många tankar. Jag har lärt mig att man kan vara både stark och svag på samma gång. Jag har fallit så många gånger att jag känner mig som en sådan där leksak som man puttar till och så vippar den tillbaka. Heter det vippedocka kanske?

Jag längtar efter att leva utan ständig kamp i den mån det går. Jag längtar efter att veta säkert att det går ett par stadiga kängor till bredvid mig på min väg... För vägen hit har varit full med slingriga stigar och gropar i marken. En sak i taget. En dag i taget.

Jag behöver helt enkelt - stadiga kängor.

tisdag, augusti 09, 2011

Ville 3 år!




080808 föddes denna härliga, charmiga och bestämda kille!
Jag kan inte fatta vart tiden har tagit vägen...


Vilken glädje att få öppna stora paket!
Detta innehöll en Bilar-cykel och Ville var i extas :-)


Bilar är favoriten ifall någon missat det.



Självklart med Blixten McQueen på tårtan.



Ville känner sig stor och viktig när han får blåsa ut ljusen.



Lillasyster njuter av att gunga och att iaktta sina syskon.




Villes elbil var äntligen iordninggjord lagom till
födelsedagen och Villes lycka var gjord!




Bilen kördes med stort allvar och noggrann precision.



Ville vill INTE låna ut bilen till storasyster mer än nödvändigt.




Bilar-cykeln var perfekt. Trehjulingen är nu passé.
Han cyklade prövande i en minut och sedan cyklande han rally på gården
som om han aldrig gjort annat än att cykla i sitt liv.
Sladdbromsa upptäckte han fort. Flaggan där bak är viktig.



Storasyster lärde sig nästan att cykla utan stödhjul förra hösten.
Nu i sommar så ville hon ha tillbaka stödhjulen för hon vågade inte
att cykla annars. Vi försökte att locka henne att prova utan, men icke.
Igår så fick hon då stödhjul i bonuspresent från mormor. Döm om vår förvåning
när hon helt plötsligt lånade en kompis cykel på gården
och cyklade iväg... utan stödhjul! När jag frågade hur länge hon
kunnat cykla så svarade hon att det har hon kunnat länge!



Mamma Elisabeth, 8 augusti 2011


lördag, juli 09, 2011

måndag, juni 27, 2011

Sommar





Barnen lyckades ha på sig sina midsommarkransar i några sekunder i alla fall.

Jag önskar er en så fin sommar som det bara går!

Varma hälsningar/Elisabeth

Saknar...



Saknar, tänker, längtar...


Snart är det 9 år sedan min förstfödda älskade Vendela föddes.

Så mycket som hänt sedan dess...


När jag blundar kan jag fortfarande känna hennes varma kropp i min famn.


Vendela och Vega. Mammas två små änglar. Ni finns alltid mitt hjärta!

onsdag, juni 15, 2011

Veteranbil

Nu har jag avverkat underredeskontrollen (cellprov livmodertappen) och har fixat lite vagnsskador (frisyren) men stötfångarna (mammografin) ska bokas om tid för kontroll. Lite invändig bilrekonditionering (tandhygenisten) ska också bokas om tid för.

Fattas bara lite rostskadekoll (leverfläckarna) och när jag ändå håller på så får jag kolla oljetrycket (lite högt blodtryck). Jag skulle behöva gå igenom bränsleinsprutningen ordentligt också för att optimera bränsleförbrukningen (vikten) men får för tillfället nöja mig med att köra så energisnålt som jag kan.

Funderar på att kolla upp den gamla vindrutan för att se om den behöver bytas (suddig syn) och det skulle definitivt behövas nya sommardäck (skor). Vagnen känns hyfsat stabil nu i alla fall efter alla krockar den varit med om (graviditeter och foglossningar) så nu är det bara att rulla vidare.

Visst skulle jag längta efter en helrenovering av hela motorn (magen) och en omlackering (huden) skulle inte sitta fel. Nya stötdämpare (brösten) när man ändå håller på kanske? Men jag får nog vinna lite pengar först i så fall.

Det är inte illa att hinna vara sin egen bilmekaniker i superhektiska maj/juni när man dessutom har en egen vagnspark (barnen) att ta hand om. Jag har en äldre modell stående här också men den klarar inte så många mil till och kanske får gå till skroten...

Lite fix och tricks och skönhetsfläckar får man räkna med när bilen gått långt, men detta får jag väl kalla för kördugligt skick i alla fall. Inte illa för en veteranbil som jag...

tisdag, maj 24, 2011

Ett år sedan pappa dog.











Idag för ett år sedan så tog pappa sina sista andetag. Jag och mamma hann precis fram till sjukhuset och vi höll honom i händerna och talade om att vi älskade honom när han sakta gled iväg till någon annanstans.


Tänk att det redan gått ett år. Det känns nyss men ändå så längesedan. Ett välkänt uttryck i sorg, men just så är det ju. Det var ju nyss pappa var här så full av liv och så glad i sina barnbarn. Det var ju nyss men ändå så längesedan! Längesedan för att det hunnit hända så mycket efteråt.


Lilla Vilja har precis hunnit fylla 1 år. Hon var bara 20 dagar gammal här hennes morfar dog. Jag är så tacksam över att de hann att träffas några gånger, men så ledsen att han inte fick mer tid att följa sina barnbarns uppväxt. Vilda saknar honom så mycket och pratar ofta om honom. Då och då så gråter hon och ibland så hjärtskärande att det gör ont. De stod varandra så nära. Det är en sak att själv ha sorg, men en helt annan att se sitt eget barn i sorg.


Idag var jag, mamma, Peter och Vilja vid kyrkogården och satte blommor i minneslunden där pappa vilar. De större barnen var på dagis. Mamma tände ljus för pappa, Vendela och Vega dekorerade med Hello Kitty-klistermärken. Det hade pappa tyckt varit roligt. Mamma satte även en fin kruka med rosa rosor vid graven till Vega som skulle fyllt 4 år imorgon. Det kändes så konstigt att inte pappa var med för han och mamma var alltid noga med att komma ihåg tjejernas födelsedagar.


Efteråt åkte vi och fikade med räksmörgås och räksallad på ett arbetarfik. Ett ställe vi besökt många gånger när pappa levde och ett ställe som jag och Peter besökte många gånger efter Vendela dog. Det kändes bra just idag. En sådan här dag ska man helst slippa tvätt, disk och vardagsbestyr så mycket det går. Det känns skönt för själen att kunna få ägna tid och eftertanke och umgås med de närmsta en sådan här dag.


Idag har det varit ytterligheternas dag. Regn och sol och sorg och glädje. Naturen visar sig från sin vackraste sida med syrenerna i full blom. Lilla Vilja som babblar och charmar och skrattar. Det är som vi brukar säga här hemma till Vilda att man kan vara ledsen och glad på samma gång. För så är det ju.


Pappa hade tyckt om Vildas teckning som hon gav till sin mormor idag. Hon hade ritat stjärnor och måne där pappa, Vendela och Vega var. Men så hade hon ritat ett hjärta och det var speciellt. För det var Vildas hjärta och i hjärtat fanns morfar.


Mycket saknad och tankar idag...

torsdag, maj 05, 2011

Vilja 1 år

4 maj 2011 - Vilja 1 år


Jag kommer ihåg det som igår när vi åkte bil och blev omkörda av en brandbil under utryckning och jag kände tårar av empati komma. När brandbilen kört förbi sa jag till Peter att det nog är bäst att åka förbi Apoteket för att inhandla graviditetstest. Vi som inte ens försökt att bli gravida igen och så svårt vi haft det för att bli gravida... inte kunde jag väl vara gravid på naturlig väg bara ett år efter Villes födelse? Men jag kände igen denna överkänslighet och lätthet till tårar och visst stämde min intuition :-)


Jag kommer också ihåg förlossningen som från första värken till hon var ute endast tog 1 timme och 8 minuter. Jag blev igångsatt på förmiddagen och det hände inte mycket i början men hela kvällen kände jag att det var på gång. När klockan blev sent så beslutade en jourläkare, som inte ens var där och undersökte mig, att jag skulle få sömnmedel och morfin för att stanna av värkarbetet så att vi kunde fortsätta nästa morgon. Jag protesterade mot detta för det kändes riskfyllt och onaturligt och jag kände att det ju var nära. Jag kom ihåg Villes förlossning som också gick på rekordfart på slutet. Stackars barnmorskan gick med på att avvakta en timme till. Hon var nog inte så van vid att en födande mamma satte sig emot läkarens order. Men jag litade till min intuition igen och kl.02.18 är hon född! 2 minuter snabbare än sin storebror. En liten tjej med egen Vilja!


Tiden går fort med 3 små barn hemma och jag kan klaga på konstant sömnbrist och brist på tålamod, men jag är så oändligt lycklig och tacksam över alla mina barn! De får varje dag höra att jag älskar dem!


Vi ska fira Vilja lite till och sedan följer alla barnens födelsedagar under maj - augusti. Jag lär inte ha några sysselsättningsproblem... och sedan är det dags för dagis, skola och arbete. Men det är sedan! Just nu njuter jag av att fotografera Vilja hemma på balkongen, göra hand- och fotavtryck, Mumintrollstårtor och annat roligt. Vilja tycker om att posera för kameran och det är mycket tacksamt för en ständigt fotograferande tok till mamma. Fotot ovan är taget på vår balkong igår. Lilla Vilja 1 år!


/Elisabeth

torsdag, april 21, 2011

Påskhälsning


Vi önskar er en så fin påsk som det bara går!

Elisabeth & Peter

Vilda, Ville & Vilja

Vendela & Vega i våra hjärtan

onsdag, april 06, 2011

Jag känner livet inom mig...

Jag känner livet inom mig, som farbror Nilsson (Allan Edwall) i Madicken sa.

En del av mig gläds åt så små saker som att se barnens ytterkläder på krokarna i hallen eller att ha djupa samtal om daggmaskars liv och död. Goa knubbiga barnkroppar att borra näsan i och kittla tills barnen kiknar av skratt. Jag fick mina barn till sist! Mina mirakel!

En annan del av mig saknar min pappa mycket och sorgen kommer fram när det närmar sig hans födelsedag och årsdagen av hans död. Där finns också mycket oro över min nära anhörigs hälsa fastän operationen gick bra. En speciell vän har problem med sitt hjärta men det verkar ordna sig... och en annan speciell vän har precis fått ett cancerbesked. Båda vännerna är runt min ålder och har båda mist barn. Mitt hjärta blöder eller vad ska man skriva som passande och beskrivande ord?

Livet är verkligen oförutsägbart och där finns ingen rättvisa. Människor som redan drabbats av djupa sorger går inte fria från att drabbas igen. När Vendela dog var det flera som sa just detta att nu kan det inte hända igen. Vi hade haft vår beskärda del. Sedan höll Vilda på att dö vid förlossningen och sedan dog Vega i min mage. Nu hör jag det inte lika ofta längre.

Mycket tid i mitt liv har lagts på att få barn. Mycket tid och oro, för resten av livet, kommer jag alltid att ha om mina barns hälsa och om deras framtid. Men julen 2008 fick jag också oron över min egen hälsa. Det var då jag fick blodförgiftning och blev inlagd på sjukhus på självaste julafton kl.15.00. Jag blev gipsad för att inte kunna röra armen och fick dropp med en hästkur av antibiotika i tre dygn. En sjuksköterska sa att jag hade goda chanser till överlevnad om de hittade rätt sorts antibiotika och för att jag var förhållandevis ung.

Självklart hade jag inte trott att jag var odödlig innan, men när allt sätts på sin spets och blir allvar är det många tankar som hinner tänkas. Kanske var det blodförgiftningen, mitt bagage, min ålder och erfarenheter men där finns nu också en rädsla för min egen hälsa. Tänk om jag får cancer i äggstockarna efter alla hormonbehandlingar? Tänk om jag får cancer för att jag varit en rökare för snart 10 år sedan? Tänk om, tänk om, tänk om... Rädslan gäller inte så mycket mig själv utan jag kan ju inte lämna mina barn!

Jag går inte omkring och oroar mig hela tiden. Det gör jag inte. Jag försöker verkligen att njuta av livet och dess här och nu för det är det enda vi har. Men ibland är det svårt att balansera allt i livet. Jag har inte det där skyddsskalet att "Det drabbar andra men inte mig" och det känns som om jag aldrig kan få det åter. Det är både på gott och ont. Jag är också medveten om att ifall jag skulle drabbas på riktigt av svår sjukdom med oviss utgång, så känns dessa rader säkert futtiga. Då skulle jag nog verkligen få veta vad oro är.

Ganska ofta säger jag till Vilda, när hon pratar om sin saknad efter sin morfar, att man kan vara både ledsen och glad på samma gång. Precis så känns det när hjärtat oroar sig inombords samtidigt som man skrattar åt barnens tokerier. Jag är så tacksam över mina barn som både tar och ger energi. När vi letar daggmaskar att rädda på gångbanan så känner jag livet inom mig.

/Elisabeth

Dagens drama

Idag har jag haft dagens drama på väg till förskolan.

Vilda, snart 6 år, ömmade för alla stackars halvdöda maskar på marken och gick t.o.m. på tå för att undvika att trampa på någon. Mig tvingade hon att köra hinderbana med barnvagnen på gångbanan. Förbipasserande hade nog väldigt roligt. Ville, snart 3 år, stampade resolut på alla maskar han hann med.

När vi kom till förskolans grind mötte vi två unga kvinnor på väg ut. De skrattade gott åt Ville som klafsade i vattenpölen av hjärtats lust och de sa högt hur underbart det skulle vara att vara barn igen. Jag undrar hur de skulle ha tagit det om Vilda bett dem att plocka upp daggmaskarna i nöd för hand.

/Elisabeth

lördag, april 02, 2011

Star Wars-glass bara för pojkar?

Pressrelease på Triumfglass hemsida 2011-03-01 http://www.triumfglass.se/pressreleaser_xx11.php

"Årets glassiga nyheter med Triumf! Nu är de äntligen här!

Våren närmar sig och snart kan vi njuta av glass i solskenet. Nedräkningen har börjat.

Den här säsongen har vi lagt extra kraft på produktutvecklingen och breddat vår smakpanel med några yngre förmågor, Victoria 11 år, William 8 år och lilla Nova 4 år.

Nyheten HELLO KITTY har vi anpassat för de lite yngre barnen. Glassen trycks upp ur sin cylindriska förpackningsform - mindre kladd och mer lek! Missa inte finalen… En rosa visselpipa som pinne, kanske blir det 2011 års svar på Vuvuzelan? Här har vi fokuserat på enkla smaker, en vaniljglass med jordgubbssylt kort och gott.

STAR WARS blir säkert både små och stora pojkars favorit! Men alla är såklart välkomna, vuxna som barn. Eftersom varumärket blivit kultförklarat kan det tänkas att en och annan STAR WARS fan får upp ögonen för den här glassen. En vaniljglass med mjuk och krispig saltlakrits. En smakrik glass!"


Hur tänkte Triumfglass här egentligen? Inte nog med att det bara är yngre barn som kommer att gilla Hello Kitty-glassen utan Star Wars-glassen kommer att bli pojkarnas favorit? De skriver att alla är såklart välkomna, vuxna som barn. Välkomna till vad? Att tycka om glassen? Men bara om du är av rätt kön då eller?


Det är så illa skrivet att man kunde tro att det var ett aprilskämt... men det är det inte. Illa skrivet både med syftningsfel och särskrivning men framför allt är det genusfrågan. I dagens upplysta Sverige så kämpar vi fortfarande med genusfrågor. Halvnakna tjejer i verktygsreklam, aktiva pojkar och passiva flickor, pojkar med bilar och flickor med dockor, tuffa och coola killar och duktiga och söta flickor, rymliga storlekar och slitstarka pojkkläder att leka i och söta, tajta och ömtåliga flickkläder... Ja, listan är längre än så och nu har det även spritt sig till glassen!


Ska inte en tjej kunna välja Star Wars-glass om hon gillar lakrits och en kille Hello Kitty-glass om han gillar jordgubb? Är det skillnad på smaklökarna mellan könen? Ska inte en tonårstjej kunna välja Hello Kitty-glassen eller är hon för gammal då? Jag som vuxen väljer givetvis vilken glass jag vill. Det blir också jag som vuxen förälder som får stå och förklara vid glassdisken för mina barn att min dotter visst kan välja pojkglassen och min son visst kan välja flickglassen om han vill.


Att barnkläder och barnleksaker är extremt könsuppdelade är dåligt, men där kan jag förstå vinstintresset som ligger bakom. Inte ursäkta, men förstå varför de gör som de gör. Könsuppdelade kläder och leksaker säljer mer. Men att glass skulle kunna sälja mer för att de riktar sig till olika kön tycker jag onekligen är mycket klantigt tänkt. Nej, det här är dåligt publicitet för Triumfglass och jag hoppas fler negativa kommentarer når fram till företaget så att de ändrar sin marknadsföringstext illa kvickt.


I Aftonbladet 23 mars 2011 skrev Svante Lidén om Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt som provsmakade glass. Svante skrev en rolig artikel med flera knorrar angående både GB-glass och Triumfglass. Han skrev också om Star Wars-glassen men missade faktiskt att den bara var för pojkar. Så vanligt är det överallt med det skeva genustänket att t.o.m. en kritisk och duktig journalist inte ens reagerar över Triumfglass klavertramp i genustänkandet. http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article12771423.ab


I dagens Göteborgs-Posten på Graffiti-sidan är det en ung reporter, Emma Ullberg, som också reagerat över Triumfglass skeva genustänkande. Hon skriver många kloka och tänkvärda ord. http://graffiti.gp.se/personligt/1.589980


Sprid gärna denna information vidare så att Triumfglass ändrar sin marknadsföring och får sig en tankeställare angående könsuppdelningen. Man kan bry sig om både jordskalvsoffren i Japan och Star Wars-glass bara för pojkar samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Jag vill inte ha mina barn låsta i olika gammaldags, förutbestämda och cementerade könsroller om det går att undvika. Jag vill att de fritt ska få välja vilken glass de vill äta själva.


/Elisabeth

fredag, mars 11, 2011

Dinosaurien Elisabeth



Det var alldeles nyss, men för väldigt länge sedan...

Vilda slog mig med hästlängder i flipperspelet.

Vilda behövde en egendag med mamma och jag planerade för något roligt med Vilda och min mamma skulle följa med också.

E - Vad säger du om att gå på museum?
V - Jag vill fika med chokladboll och Coca-cola.
E - Javisst, det ska vi ordna, men vad säger du om att gå på museum med mig och mormor? Vi kan gå på Mölndals museum och fika efteråt där? Du vet där du var och kollade på Barbie-utställningen sist? Nu har dem en 70-talsutställning med saker från när mamma var liten där.
V - Nja... jag vet inte mamma... Jag är rädd för dinosaurier.

Tack för den! Jag kände mig stenåldersgammal redan innan när ens barndom har hunnit hamna på museum.


Besöket blev väldigt lyckat och både mamma och jag var nostalgiska. Vilda spanade in alla saker som fanns i montrar (som man aldrig trodde att man skulle få uppleva att se i en monter!), spelade flipperspelet (ett manuellt sådant) minst 100 gånger, kollade barnfilmer från 70-talet (varav många går som repriser än idag) och njöt i fulla drag efteråt av chokladboll och cola. Fast vi 70-talister sa inte chokladboll på den tiden.

Min kommande 40-årsfest senare i år ska bli med tema 70-tal. Man kanske kan få låna lite snygga kläder? Eller inte :-)

Rekommenderar varmt ett besök på museet och för er som bor för långt ifrån finns hemsidan http://www.minnen.molndal.se/tema/70tal/ med 70-talstema.

/Vilse i pannkakan

Kvinnodagen

Vilda stylar mamma med smink och 1 kg hårspray.

Internationella kvinnodagen höll på att gå förbi utan ett spår här hemma, så jag kände mig nödd och tvungen att diskutera kvinnofrågorna med Vilda, snart 6 år.

E - Du vet väl om att det är kvinnodagen idag?
V - Jag tror det, men jag vet att man får äta semlor idag!
E - Ja, det är semledagen samtidigt. Men vet du varför vi har en kvinnodag då?
V - Varför har inte pojkarna en egen dag?
E - Tycker du dem behöver det?
V -Jag tycker synd om pojkarna!
E - Jaha, varför det då?
V - Dem ska ju också ha en dag då dem får lov att äta semlor!

Fotot bjuder jag på. En kvinna är vacker utan smink eller hur var det nu?

Kvinnofrågorna lär jag få behöva diskutera mera med Vilda senare då ett stort intresse för henne är smink, hår och kläder. Hon älskar Melodifestivaler, Let's Dance m.m. och härmar gärna hur kvinnor dansar och ser ut. Hon lär väl landa i någon verklighet någon dag i framtiden ändå om samhällets utseendefixering och hur kvinnor framställs. Nu får hon gärna bara vara barn och måla mig som en clown hur mycket hon vill.

/Elisabeth

Superkrafter


Ibland hör jag kommentarer eller läser saker som sedan ligger och gror inom mig. Oftast så släpper jag dem fria igen och allt som oftast så hinner jag inte reflektera och än mindre skriva om det.

Den senaste tiden har jag dock tänkt på detta med den egna viljan och kraften och hur mycket, eller lite, som man kan styra med sina egna tankar.


Exempel 1: Jag läste om cancersjukvården i Västra Götaland för inte så länge sedan och jag har för mig att det var en hel bilaga som handlade just om ämnet cancer. I en artikel stod det uppräknat flera saker som man kunde göra för att undvika cancer, så som att äta rätt, motionera, aldrig röka, tänka positivt o.s.v. Jag tänkte på alla, unga som gamla, som drabbats av cancer och som kanske gjort precis allting rätt, men ändå drabbats.

Olika sorters cancer kan ha olika sorters riskfaktorer bakom, men det var skrivet så generellt och gällde allt som hade med cancer att göra. Ja, förutom faktafelen så hakade jag upp mig på detta med att tänka positivt. Vilket hån för dem som drabbats att säga att man kan slippa cancer genom att tänka positivt!

Exempel 2: En gammal bekant, som jag tycker mycket om, fällde en välmenande kommentar till mig nyligen. En riktigt klassiker som de flesta som kämpat för att få barn säkerligen har fått höra. När han fick reda på att vi fått Vilja, som blev till på egen hand, så sa han att detta kan ju hända när man har slutat att tänka på att få barn. Nja, sa jag som lärt mig att berätta om att jag faktiskt har en hormonrubbning som gör att jag har fertilitetsproblem, men att vi var ju givetvis mycket tacksamma över att det hänt spontant. Diplomatiskt anpassat svar som passar i sociala sammanhang. Jag förstår ju att hans kommentar bara var i välmening.

Vad jag egentligen skulle vilja säga är att om man inte kan få barn, så är det absolut bästa att ta reda på fakta och kolla upp vad som kan ligga bakom infertiliteten. Om ens bil är svårstartad så får man väl aldrig höra kommentarer från någon att du ska se att om du slutar att tänka på det, eller köper en annan bil (adoption), så startar den nog så småningom. Nej, istället är det mest logiska att ta bilen till en verkstad och kolla upp vad som kan ligga bakom. Att säga att man ska sluta tänka på det antyder ju att man med sin egna viljas kraft helt plötsligt kan bli gravid... om jag slutar att tänka på det!

Exempel nr 3: En väninna, som jag också tycker mycket om är väl bäst att skriva, berättade om sin andra graviditet där hon lyckligtvis sluppit känna av foglossningar. Enligt henne så hade hon sluppit foglossninger helt enkelt för att hon inte hunnit med att känna av dem. Nja, sa jag igen, och skojade om mina egna svåra foglossningsbesvär som jag haft med alla barnen. Det hade varit skönt om det hade varit så enkelt att man inte hade tid att känna efter. Men hon stod på sig att det var för att hon inte hann att känna efter.

Jag kunde ha blivit mycket provocerad där för det kan ju lätt tolkas som att mina egna foglossningar där jag var tvungen att gå på kryckor endast har varit psykiska besvär då jag tydligen har haft tid att tänka på dem. ;-) Sjukvården har velat sjukskriva mig tidigare än vad jag själv har velat vid varje graviditet och det är ju skönt att ha i ryggen när man hör sådana här kommentarer. Vad som fascinerar mig mest återigen är dock detta med den egna tankekraften. Om man inte har tid att tänka på någon fysisk åkomma så existerar den inte?



Jag undrar om man har tänkt igenom sin egen livsåskådning eller om orden som sägs oftast bara är helt tanklösa? Exemplen ovan är bara ett axplock ur min egen verklighet, men hur ofta sker det inte överallt, dagligen? Mig själv inberäknat hur medveten jag än är.


Tror man att det är Guds vilja, ödet eller ens egen tankekraft som styr i livet? Man kan vara kristen, agnostiker (varken troende eller ateist), ateist, humanist, kristen humanist, marxist, existensialist o.s.v. Jag undrar hur många som är medvetna om vad de själva förmedlar till andra med sina kommentarer och om det verkligen är deras livsåskådning?


Att kunna styra mycket i sitt liv med sina egna tankar är en del av existensialism. Populärt förenklat till frasen "Var och en är sin egen lyckas smed". Men inte ens existensialism försvarar cancer, infertilitet eller fysiska åkommor som att de går att styra över med sina egna tankar. Ett bra tankesätt för existensialismen är att var och en är sin egen kapten på sin egen skuta, men även som kapten är man tvungen att väja för kobbar och skär. Kobbar och skär är bildligt talat det oundvikliga, som t.ex. sjukdomar och död. När kaptenen styrt förbi kobbar och skär så är det upp till kaptenen att ta ut bästa kursen igen. Existensialism mycket enkelt förklarat, men den är givetvis inte så svart eller vit.

Jag tror jag ska anamma den senaste trenden med superkrafter för det verkar vara väldigt enkelt. Det kan man väl ha som livåskådning? Att världen och händelser styrs av superkrafter? På TV och film syns dessa människor med olika slags superkrafter överallt just nu och jag själv känner mig allt som oftast som Superwoman här hemma med tre små barn, sömnbrist, tidsbrist och diverse olika trollerikonster för att få vardagen att gå ihop. Superkrafter antas man ofta ha från vissa i omgivningen också där man förväntas klara allt.

Superwoman... så får det bli. Med superkrafter kan jag styra allt. Vad är din livsåskådning?

EliSabeth

fredag, februari 25, 2011

Den där Mary


Kommer ni ihåg den där filmen "Den där Mary" från 1998 med Cameron Diaz i huvudrollen? Hon råkar gå in på toaletten precis efter att killen i filmen gjort sina... eeeeeh... behov... och lämnat efter sig något vitt och kladdigt vid handfatet. Hon tror att det är hårgelé och använder det glatt i sin lugg och skapar en oförglömlig filmscen.

Varför kommer jag att tänka på den filmen nu? Jo, för att en disträ, trebarnsmamma med stor sömnbrist har flera gånger lyckats med att duscha, torka sig, smörja in hela kroppen och börjat att klä på sig. Därefter har hon slängt en blick i spegeln och undrat vad i jösse namn det kladdiga vita i luggen är för något. Svaret är att Elisabeth glömt att duscha ur hårbalsamet.

Inte bara en gång.

Tur att man har självdistans och vågar skratta åt sig själv efteråt i alla fall.

/Elisabeth

torsdag, februari 24, 2011

Min barnlängtansresa

Idag skrev jag under på påminnelsepappret om att vi inte längre önskar behålla våra två frysta ägg i frysen på Fertilitetscentrum. Trots att vi har fått förmånen att få tre levande barn så var det inte ett enkelt beslut. Kanske för att hela resan för att få barn pågick i 18 år för min del och barnlängtan har till stor del skapat det liv jag har idag, samt format mig mycket som person.



Barnlängtansresan
Min resa började redan 1992 med önskan om barn tillsammans med min dåvarande man. Jag kommer så väl ihåg när vi sa orden att; Händer det, så händer det! Inte kunde jag ana då vad vi hade framför oss. 7 år senare så skilde vi oss efter att ha genomgått fertilitetsutredning, tidiga missfall och sjukvårdens långa destruktiva köer inför varje liten undersökning och kön till IVF blev till och med längre under tiden vi väntade. Barnlängtan var inte något som man pratade så öppet om då, men det skulle ha behövts. Det var en stor sorg för mig att inse att det inte skulle bli några biologiska barn.

Vendela i hjärtat
Livet vände blad och jag träffade min nuvarande man. Jag var öppen från början om min infertilitet, men döm om vår förvåning när min trötthetsdepression, som jag trodde det var, visade sig vara en helt spontan graviditet! Jag älskade verkligen att vara gravid, även om det var fysiskt tungt med svåra foglossningar, och vi flyttade, bytte bil, köpte saker till bebisen och hade alla de lyckliga förväntningar som man kan ha när man väntar sitt första barn.

Livet vände tvärt blad igen när vår förstfödde dotter, Vendela, dog i min mage under förlossningsvärkarna i v. 40+6 i juli 2002. De gjorde katastrofsnitt och återupplivningsförsök, men det var redan för sent och det hittades aldrig varför detta kunde hända. Den bottenlösa sorgen över att mista ett efterlängtat barn önskar jag ingen och det finns inte nog med ord för att beskriva. Mina armar minns fortfarande hur det kändes att hålla om henne och hon såg ut som en perfekt och normal liten bebis fast i en djup sömn som inte gick att vakna ur. Även om åren har mildrat den första skärande sorgen så finns hon alltid med mig i hjärtat varje dag.

Sorg och barnlängtan
Jag hade fått barn och alltså var jag en mamma, fastän utan ett barn i famnen. Sorgen blev mer konkret för omgivningen och vi fick stöd från många håll. Stöd som jag knappt fått innan för då var min barnlängtanssorg inte så konkret. Nu ville vi ju absolut försöka bli föräldrar igen och den största rädslan var att aldrig få uppleva det igen.

Det blev till slut en ny fertilitetsutredning (som inte var självklar för vi hade ju redan fått barn), fler tidiga missfall, ny väntan i kö till IVF, många påfrestande hormonbehandlingar, den slumpartade upptäckten att jag hade hormonrubbningen PCO-s som jag själv misstänkt länge, dietistbesök med kognitiv behandling, informationsmöte om adoption… Jag skulle kunna skriva en hel roman med alla turer. Så mycket hopp och förtvivlan, hopp och förtvivlan och jag förstår dem som jämför krisförloppet i barnlängtan med krisförloppet för dem som har cancer eller aids. Krisförloppet, inte själva sjukdomen.

Jag fick stå på mig för att till slut få en missfallsutredning. Enligt min läkare skulle min sista mycket tidiga graviditet inte räknas även om jag hade testat positivt i över en veckas tid. Om jag envisades med det, så hotades vi med att hamna längst bak i IVF-kön. Som om det inte räckte att vi kämpade med barnlängtan. Missfallsutredningen kom tillbaks med besked om att jag hade kromosomförändringar som kunde påverka eventuella graviditeter och skulle jag bli gravid så rekommenderades jag att göra moderkaksprov. Berodde Vendelas död på detta? Efter besök hos genetik så visade det sig att just min kromosomförändring var helt harmlös, ungefär som att vi människor har olika fingeravtryck. Informationen jag fått var det standardsvar som dem brukade skicka ut.

Fertilitetscentrum
Efter alla dessa känslomässigt påfrestande turerna och den långa väntan, så beslutade sig mina föräldrar för att hjälpa till ekonomiskt så att vi kunde komma iväg och försöka med IVF på Fertilitetscentrum. Något jag är dem evigt tacksamma för. Vilken skillnad! Jag önskar att alla som behöver det skulle kunna få samma bemötande! Professionellt bemötande, sakliga fakta och inga väntetider. Äntligen fanns det lite hopp i livet igen och jag påbörjade nedregleringen, eller smakprovet på mitt kommande klimakterie, inför vår första IVF. Jag väntade och väntade på att mensen skulle komma, men fick komma in för att punktera en eventuell äggblåsa som kunde ligga kvar. Men det var inget ägg, för det var redan ett pickande litet hjärta!

Vilda
Vilda föddes i juni 2005 efter en lång och orolig graviditet med svåra foglossningar även denna gång, men vi fick mycket stöd på vägen. Även Vilda höll på att dö vid förlossningen, men denna gång slutade dock allt väl. Hon hade varit så vild hela tiden i magen att navelsträngen låg fyra varv runt halsen. Hennes namn blev Vilda och det passar henne perfekt även idag. Hon hinner knappt att sova för det finns ju så mycket att upptäcka i livet. Sorgen efter Vendela fanns ju kvar, men Vilda tillförde äntligen glädje i våra liv igen.

Vega i hjärtat
Vis av våra erfarenheter så väntade vi inte så länge innan vi tog kontakt med Fertilitetscentrum igen för att försöka få syskon med IVF. Första försöket var jobbigt hormon- och känslomässigt och tyvärr blev det inget. Andra gången så kortades nedregleringen ned så att jag mådde psykiskt bättre och äggen skulle odlas till blastocyster. Glädjen var stor när jag testade positivt! Jag hann med foglossningar, extremt illamående, flera besök på specialistmödravården och till och med känna lite rörelser innan livet vände blad igen. Ett ultraljud hos barnmorskan i graviditetsvecka 17 visade att det lilla hjärtat slutat att slå. Två dagar senare födde jag fram en litenliten docka som fick namnet Vega. Hon är begravd hos sin storasyster Vendela.

Sista IVF:en
Efter ett tag så vågade vi oss på att försöka med det sista och tredje IVF-försöket. Det känns oerhört viktigt att veta för sig själv att man gjort allt man kunnat i barnlängtan. Det ska helst inte finnas några: ”Men tänk om…?” Även denna gång blev det IVF med blastocyster och det såg lovande ut med 17 utplockade ägg. Tyvärr klarade sig inte ett enda hela vägen till att sättas in igen och det var det ingen som hade trott. Hopp och förtvivlan-resan. Upp och ned, ned och upp…

Ville
Vi beslutade oss för att försöka med de två frysta blastocysterna från vår andra IVF-omgång. Jag kommer ihåg hur det kändes att sitta i väntrummet med andra par och vänta på att förhoppningsvis bli inkallad för att få ett ägg insatt. Min man var hemma med vår dotter Vilda och det kändes ensamt och stort att vänta på en sådan sak. Livet är väldigt närvarande i en sådan stund. De andra paren blev inkallade men inte jag. Läkaren skakade på huvudet och förklarade att tyvärr så klarade sig inte det första ägget. Efter ytterligare 20 minuters ensam väntan så dyker läkaren upp i korridoren och redan på långt avstånd så vinkar han att jag ska komma med. Han förstod nog den nervpressande väntan. Det är svårt att greppa ibland att vår son Ville, född i augusti 2008, var den där frysta blastocysten.

Händer det, så händer det.
Ville är vår lille blondlockige kung hemma som älskar att bestämma och charmar alla i sin väg. Efter hans födelse så var vi enigt överens om att inte försöka få fler barn med hjälp. Alla våra barn är mirakel men det är också ett under i sig att vi fortfarande är tillsammans efter alla prövningar. Många runt omkring oss tyckte att nu räcker det väl? Nu har ni en av varje. En av varje kön är många människors föreställning om det bästa. Jo, jag var nöjd, men det kändes inte riktigt avslutat i hjärtat. Skulle jag någonsin vara nöjd? Jag som levt med barnlängtan så länge och som mist två döttrar. Skulle det någonsin kännas som att nu är det färdigt med barn? Åter var jag tillbaks till där det började. Händer det, så händer det.

Vilja
På något mirakulöst sätt, så hände det verkligen igen. Utan att vi ens försökt och det inte så lång tid efter Villes födelse. Efter ytterligare en lång, tung och orolig graviditet så kom vår lilla Vilja i maj 2010. Hon kom verkligen av egen Vilja och vi kunde ju inte svika traditionen som råkat bli med att döpa alla våra barn med namn som börjar på V. Hon är nästan jämt nöjd bara hon får mat och sömn och alla syskonen älskar verkligen varandra. Det är givetvis både bråk och kramar, men de är så fina mot varandra.

TACK!
Jag är så innerligt tacksam för varje person som hjälpt till på vägen i vår barnlängtan. Fertilitetscentrum står jag i särskild tacksamhet till där varje person bemött oss med respekt och hänsynsfullhet. Vi fick veta realistiska förväntningar och känslan av maktlöshet ersattes av hopp. Skulle det inte bli fler barn, så skulle vi ändå kunna veta och känna att vi gjort allt i vår makt för att sedan kunna vända blad i livet. Men nu blev det barn! Att få komma dit för behandling är det bästa vi gjort! Tack till dr. Margareta Wood som följde oss längst men också tack till all berörd personal vi kommit i kontakt med. Vi är så tacksamma över att ni finns och gör det arbete ni gör!

Det blev en lång historia som kanske var mest nyttig för mig själv att skriva ned. Så mycket längtan och tårar och nu sitter jag här efter att ha nattat mina tre högst älskade barn. De andra två barnen finns alltid i hjärtat. Jag önskar att jag kunde ha sluppit vissa av livets händelser, men jag skulle aldrig vilja vara utan alla mina erfarenheter. Utan dem skulle inte jag vara jag.

/Elisabeth 24 februari 2011