Ett år sedan pappa dog.

Idag för ett år sedan så tog pappa sina sista andetag. Jag och mamma hann precis fram till sjukhuset och vi höll honom i händerna och talade om att vi älskade honom när han sakta gled iväg till någon annanstans.

Tänk att det redan gått ett år. Det känns nyss men ändå så längesedan. Ett välkänt uttryck i sorg, men just så är det ju. Det var ju nyss pappa var här så full av liv och så glad i sina barnbarn. Det var ju nyss men ändå så längesedan! Längesedan för att det hunnit hända så mycket efteråt.

Lilla Vilja har precis hunnit fylla 1 år. Hon var bara 20 dagar gammal här hennes morfar dog. Jag är så tacksam över att de hann att träffas några gånger, men så ledsen att han inte fick mer tid att följa sina barnbarns uppväxt. Vilda saknar honom så mycket och pratar ofta om honom. Då och då så gråter hon och ibland så hjärtskärande att det gör ont. De stod varandra så nära. Det är en sak att själv ha sorg, men en helt annan att se sitt eget barn i sorg.

Idag var jag, mamma, Peter och Vilja vid kyrkogården och satte blommor i minneslunden där pappa vilar. De större barnen var på dagis. Mamma tände ljus för pappa, Vendela och Vega dekorerade med Hello Kitty-klistermärken. Det hade pappa tyckt varit roligt. Mamma satte även en fin kruka med rosa rosor vid graven till Vega som skulle fyllt 4 år imorgon. Det kändes så konstigt att inte pappa var med för han och mamma var alltid noga med att komma ihåg tjejernas födelsedagar.

Efteråt åkte vi och fikade med räksmörgås och räksallad på ett arbetarfik. Ett ställe vi besökt många gånger när pappa levde och ett ställe som jag och Peter besökte många gånger efter Vendela dog. Det kändes bra just idag. En sådan här dag ska man helst slippa tvätt, disk och vardagsbestyr så mycket det går. Det känns skönt för själen att kunna få ägna tid och eftertanke och umgås med de närmsta en sådan här dag.

Idag har det varit ytterligheternas dag. Regn och sol och sorg och glädje. Naturen visar sig från sin vackraste sida med syrenerna i full blom. Lilla Vilja som babblar och charmar och skrattar. Det är som vi brukar säga här hemma till Vilda att man kan vara ledsen och glad på samma gång. För så är det ju.

Pappa hade tyckt om Vildas teckning som hon gav till sin mormor idag. Hon hade ritat stjärnor och måne där pappa, Vendela och Vega var. Men så hade hon ritat ett hjärta och det var speciellt. För det var Vildas hjärta och i hjärtat fanns morfar.

Mycket saknad och tankar idag...