måndag, januari 18, 2010

The brown star story

Not long ago, astronauts found in the heavens gaseous celestial bodies-clouds of cosmic dust-which they think have finally answered the mystery of what exists between the small things in the universe, like planets, and the bigger things, like the sun.

They call the cosmic dust "brown dwarfs" or "prestars," because although brown dwarfs have all the same elements to become a star, for some reason they never did.

All stars go to live full lives, from their hot, bright white dwarf stage to their aged, cooler and
dimmer, red giant stage. But "brown stars" only go so far. Instead of being born to live a normal star's life, they remain cool and dim, hiding in the heavens, sprinkled in clusters among the other stars, one hundred fifty years from earth.

But like our babies, their role in the universe are very important. In fact, sciencetists believe they serve as a link between the small things and the big things, holding the universe together; a mid point between the beginning and ending of our universal story.

As we grieve our babies who died before reaching the stardom of their earthly lives, perhaps we can find comfort in the possibility that they are designated for this very special, universal role.

Energized by our love, they are the guardians of our memories of what was and our dreams of what someday may be.

As we look to the heavens, seeking answers, we send messages of our love to our "brown star" babies.

by Kim Steffgan

fredag, januari 08, 2010

Allt bra!

"Allt bra" får jag alltid säga det första jag gör när jag ringer till Peter eller mina föräldrar. Det är vårt sätt att snabbt meddela att allt är bra med bebisen i magen. Så nu skriver jag det i bloggen... Allt bra!

Idag var mitt blodtryck normalt och urinprov utan anmärkning. Mina föregående värden med högt blodtryck berodde antagligen på stress. Jag har verkligen försökt att tänka på att inte stressa upp mig och försökt att ta det lugnt, men det är lättare sagt än gjort med två små vildbasare hemma.

Livet just nu är som för de flesta andra småbarnsföräldrar att få livspusslet att gå ihop. Konstant sömnbrist, Ville konstant förkyld med täta luftrör och återkommande sjukhusbesök, Peter jobbar heltid då hans föräldralediga torsdagar är slut o.s.v. Socialt liv vad är det? Det är så jag knappt hinner tänka att jag är gravid igen ibland, men foglossningarna och kryckorna är det konkreta beviset hela tiden på att det växer ett nytt litet liv där inne i magen.

Bebisen rör på sig regelbundet och är väldig duktig på att förmedla sin existens till mig. Det är väldigt skönt att hela tiden få bevis att bebisen lever därinne. Det känns som ett oerhört stort mirakel att få uppleva att vara gravid igen. Jag trodde ju aldrig att jag skulle få uppleva dessa ljuvliga sparkar i magen igen. För trots allt jobbigt så är det ju ljuvligt.

Idag har jag gått exakt 23 veckor och är alltså i vecka 24 enligt barnmorskan.

Kram/Elisabeth

tisdag, januari 05, 2010

Man har inte roligare än man gör sig...













Ett urval av foton på Vilda, Ville, mormor Britt-Marie, morfar Sture, Elisabeth och Peter förevigade under 2009. Fotocollagen görs på Photofunia.com. Varning! Det är lätt att fastna och tiden rinner iväg för det är så roligt.

Känner ni till flera roliga liknande sidor får ni gärna tipsa mig.

Kram/Elisabeth