onsdag, maj 26, 2010

Till minne av Vendela, Vega och morfar Sture







Sorg, glädje, saknad... Det är många känslor som går hand i hand just nu...

Älskade Vendela och Vega. I förrgår kom er morfar till er. Jag hoppas och tror att ni finns på samma ställe och tar hand om varandra. Ni gick alldeles för tidigt alla tre och saknaden är stor hos oss.

Älskade lilla Vega, igår så var det tre år sedan som du föddes. Det känns som igår men som en livstid sedan. Vi var till graven och planterade blommor och gjorde fint hos dig och storasyster. Precis bakom er grav ligger minneslunden där er morfars stoft kommer att vila. Det blommar så vackert och är så där skirt grönt i minneslunden nu.

Älskade Vendela. När du föddes och dog var det enda gången som jag såg din morfar gråta. Självklart finns det ingen mening med att barn dör, men jag kan ofta tänka att det var din gåva till oss att vi fick starkare och närmre band till våra nära och kära.

Älskade pappa! Vi skulle haft minst 20 år till och du skulle fått se dina efterlängtade barnbarn växa upp, men det blev inte så. Du hann dock att träffa lilla Vilja som du hade önskat dig. Nu slipper du ha ont och vara sjuk, men det gick alldeles för fort. Du fick din lungcancerdiagnos 10 februari och drygt tre månader senare så är du död. Oåterkalleligt död.

Mitt i allt detta finns lillasyster Vilja, tre veckor, Vilda som snart fyller fem år med tillhörande barnkalas och planering inför detta och lillebror Ville. Tre barn som tar sin plats och tillför livet glädje mitt i allt.

Glädje och sorg hand i hand...

Jag älskar er och saknar er så mycket! Det gör så ont...

Mamma/dotter Elisabeth

tisdag, maj 18, 2010

Vilja 2 veckor idag


Jag sitter och beundrar lilla Vilja som är så söt i en rosa body med lilla My på. Tänk att hon redan har hunnit bli 2 veckor idag!

Hon sover och äter och plirar på oss med sina blåa ögon. Ja, vi tror att ögonen kommer att bli blåa, men säkra kan vi ju inte vara. Vilda och Villes ögon var mörktmörktblå och där fanns inga tvivel att de skulle bli bruna senare, men lilla Viljas ögon är mer blågrå.

Mina sejourer vid datorn är korta och det hinner mest bli lite text här och där. Jag ska försöka få till mer foton på bloggen på vårt mirakel. Det är så mycket att göra men så lite tid. Det känns som om jag måste föreviga och fånga varje dag. Kanske för att jag känner att tiden går så oerhört fort?

I förrgår fick vi i alla fall gjort hand- och fotavtryck i avgjutningslera för att skicka till Lifestone. Vilda och Ville har varsitt hand- och fotavtryck i kristall och det måste ju Vilja också få. Lifestone har många olika minnesprodukter i olika prisklasser och det är ovärdeliga minnen! Vi gjorde också hand- och fotavtryck på alla tre barnen i vattenbaserat bläck i olika färger. Jag lekte med tanken på att göra avtryck på mina och Peters fötter också, men insåg att Peters 47:or inte får plats på ett A4 ;-) Sedan är barnfötter faktiskt bra mycket sötare!

Jag sparar mycket minnessaker, fotograferar och sparar i minnesbanken i hjärtat. Jag är för alltid formad av Vendelas och Vegas alldeles för korta tid hos oss, min "nära anhörig" som kämpar med sin cancer, barnen som växer så fort...

Idag har jag bland annat njutit av att beundra lilla Vilja även om dagen varit full med vardagsbestyr. Jag hann att fotografera och att skriva ned dessa rader. Idag har jag fångat dagen!

lördag, maj 15, 2010

Berg- och dalbana

Nej, än har jag inte möjlighet att åka riktig berg- och dalbana då foglossningarna är kvar, men Lisebergsbesök måste det bli i sommar. Vilda och pappa Peter är helt tokiga i Liseberg. Få se om Ville klarar av att stå i kö...

Berg- och dalbanan är alla känslor som åker hit och dit. En nyfödd Vilja med allt vad det innebär men också mycket mer. Vi var tillbaka med Vilja samma kväll hon var född för att hon var snabbandad och spydde mycket fostervatten. Läkaren undersökte syresättning m.m. och hon fick ok-stämpel, men det var jobbigt känslomässigt.

Sedan fick jag röda utslag på vänsterarmen som spred sig uppåt och jag kände igen symptomen sedan tidigare blodförgiftning/infektion i lymfsystemet jag hade julafton 2008. Jag åkte in till Östras akut men blev hemskickad igen då de trodde att det var en liten infektion som kroppen själv skulle ta hand om. Samma kväll ritade jag med bläck runt det röda och nästa dag hade det givetvis spritt sig uppåt på armen och jag fick åka tillbaka igen. Nu togs det på allvar och det visade sig vara rosfeber och det var tydligen samma som jag hade haft sist, fast då med allvarligare konsekvenser. Detta konstaterades efter 2 minuters besök av läkaren efter att jag väntat i över 5 timmar!

Jag är dock glad att jag stod på mig så att jag kunde få vanlig penicillin så att jag kunde fortsätta amma. Julen 2008 blev jag inlagd med dropp och hästdoser penicillin och fick sluta amma Ville helt tvärt och det ville jag inte vara med om igen. Rosfebern kom efter alla nålstick jag fick i armen under förlossningen då de hade svårt att sticka mig. Logistiken att lösa två kvällars akutbesök var inte roligt men löste sig med mamma och snälla grannen Camilla.

Sedan kom det där telefonsamtalet som jag fasat för. Min "nära anhörig" var mycket dålig och det var kanske dags att redan säga adjö. Jag fick åka till sjukhuset med lilla Vilja så att Vilja och min "nära anhörig" skulle hinna få träffas innan det var för sent. Jag hade andra nära anhöriga med mig som fick hjälpa mig med skjuts och med att bära Vilja för jag går fortfarande på kryckor. Peter fick stanna hemma med de andra barnen.

Så fruktansvärt det är med cancer... så tungt det är att se sin "nära anhörig" i det skicket...så tungt det är se sina andra nära anhöriga kämpa med tårarna... så tungt, så tungt att det saknas ord! Läget är fortfarande allvarligt men det finns ändå hopp kvar om några månader till, men allt kan vända fort. Skriver inte mer detaljerat av hänsyn till min anhöriga.

Igår var BVC-sköterskan och en kollega till henne på hembesök för att undersöka Vilja. BVC-sköterskan är ny för oss så det blev mycket prat om gammalt och nytt. Vilja vägdes och hon hade gått upp lite över 200 g på en vecka så det var klart godkänt. Och jag som var orolig att jag inte skulle få tillräckligt med mjölk då det nu finns tre barn att ta hand om samt allt som varit den senaste tiden. Jag är så tacksam över att amningen fungerar, men kanske blir det behov av kompletterande mjölkersättning så småning också, för det blev det med syskonen. Skönt är att hon, liksom syskonen, tar bröstet, nappen, nappflaska, bröstmjölk och mjölkersättning oavsett vilket.

I slutet av besöket upptäckte Peter utslag på Viljas lår och BVC-sköterskan slog ihop att jag behandlades för rosfeber, samt att Vilja hade röda utslag och torrsprickor på fötterna som blött lite grann och tyckte absolut att vi skulle åka in till barnakuten för att kolla upp detta. Peter slog säkert rekord i att komma till barnakuten där han visades in i ett rum direkt för att Vilja skulle slippa väntrummet och alla dess sjukdomar. Hon undersöktes ganska fort och det visade sig vara vanliga hormonplitor som bebisar kan få. De tyckte att BVC-sköterskan borde ha sett detta, men jag tror att hon reagerade som en del gjort när de vet vår bakgrundshistoria. Bättre att ta det säkra före det osäkra och få andras utlåtanden också. Efteråt var Peter och jag helt slut. Det blir sådant adrenalinpåslag, men tack och lov gick ju allt bra.

Som om det inte var nog för den dagen, så råkade Vilda dingla med benen under datorbordet så att vår externa hårddisk ramlade i golvet. Ett fall på en halvmeter, men det var tillräckligt för att den skulle paja. På den hårddisken ligger alla våra foton och backup har vi inte hunnit göra på bra länge. Jag tänker hela tiden att jag först ska redigera färdigt alla foton och sedan ska jag lägga fotona på två ställen eller bränna över till DVD, men jag hinner ju aldrig sitta ned och redigera färdigt, så då blir backupen inte gjord heller. Jag kan inte nog beskriva vilken ångest jag fick. Det kändes som droppen som fick bägaren att rinna över. Troligtvis går det att rädda fotona ändå, då vi har en god vän som driver eget företag just med att rädda data från hårddiskar, minneskort m.m. Hoppas, hoppas.

Morgonen efter förlossningen så hade jag besök av en sjukgymnast där vi pratade om rehabilitering. Hon talade om det jag själv länge hade misstänkt, men det är ändå inte så roligt att höra. Jag kommer aldrig att bli helt återställd efter alla foglossningar och graviditeter. Det kommer också att krävas mycket träning och diet för att komma i form och hon var ganska negativ i sin beskrivning av framtiden. Det är mycket praktiskt för mig att ordna nu med försök till fortsatt sjukskrivning ett tag till, rehabilitering och all logistik med att få barnen till dagis då jag inte kan gå själv ännu m.m.

Mitt i allt detta finns lilla ljuvliga Vilja som sover så snällt och plirar med sina blåa ögon på sina syskon och sina föräldrar. Hon är ett sådant mirakel! Det känns som om jag verkligen vill ta vara på tiden och bara njuta för jag och Peter, och min kropp, är helt överens om att detta var sista graviditeten. Jag kan sitta och bara titta på henne länge länge och beundra henne. Hennes syskon beundrar henne också och vill gärna klappa och hålla henne. Än så länge är det ingen avundsjuka, men det märks att Vilda och Ville är lite upp och ned i känslor och humör. Mycket trots är det!

Glädje och sorg hand i hand brukar jag säga och det stämmer så bra. Ena stunden så njuter jag i fulla drag av lilla Vilja och i andra så befinner sig tankarna på min "nära anhörig". Känslorna kan existera samtidigt och det ena utesluter inte det andra. Det händer mycket i livet just nu, men våra mirakel uppväger allt. Jag är så oerhört tacksam över alla mina barn och det känns som om det är nya oskrivna blad på en ny resa nu. En resa där barnlängtan ligger bakom mig och det är stort för mig. Jag har längtat i 18 år och nu kan jag äntligen vända blad. Det finns inga garantier i livet för någonting, men jag vill försöka njuta här och nu. Här och nu har jag fortfarande min "nära anhörig" kvar i livet. Här och nu har jag tre barn som jag älskar över allt annat och som jag vill utforska livet tillsammans med.

Här och nu är det enda vi alla har.

/Elisabeth

Bzzz...

... eller hur låter en liten humla?

Jag fick se den här söta lilla humlaoverallen i en annons på nätet idag och skickade iväg Peter för inhandling direkt. 129 kr på Lindex. Minsta storleken var dock 62/68 så det dröjer ett litet tag innan det blir fotografering med en liten Vilja i.

Babykläder är oemotståndliga och till tjejer finns det så oerhört många fina plagg. Många kläder kan hon ärva, men hon kommer allt att få nya egna kläder också. Jag kan ju inte motstå när jag vet att det är den sista bebisen i familjen som jag kan handla till.

/Elisabeth

måndag, maj 10, 2010

torsdag, maj 06, 2010

TACK!

Jag tackar varmt för alla fina gratulationer i blogg, Facebook, sms m.m.! Varje barn är sannerligen ett mirakel och jag är så lycklig över att få ha upplevt det igen. Kärlek, kärlek, kärlek...

Vilja sover nöjt i spjälsängen och Vilda och Ville fick gå till dagis idag för lite bus och trygga rutiner. Amningen är precis på väg att komma igång så det är prioritet 1 idag.

Jag känner mig som en urvriden disktrasa, men jag hoppas få lite tid och ork att snart ordna lite mer foton och text till bloggen. Hon är så fin vår lilla Vilja :-)

Tack än en gång för alla fina kommentarer, allt stöd och alla lyckönskningar! Det värmer!

Kram/Elisabeth

tisdag, maj 04, 2010

VILJA ISABELLA LARSSON

Nu har hon kommit! Inatt, 4:e Maj, kl 02:18 föddes Vilja. 3090g och 52 cm. Allt har gått bra. Det gick fort i slutskedet, 1tim och 8min. Sömn har det inte blivit så mycket av de sista dygnen, så det kan behövas sovas igen en del nu. Peter åker hem under dagen men mor och dotter stannar antagligen ännu ett dygn. Stort tack till alla som hejat på.

måndag, maj 03, 2010

Då har jag, Anna, den stora äran att meddela att sedan kl 9.00 i morse så befinner sig mor Elisabeth och far Peter på plats på sjukhuset. Vid 12-tiden sattes det hela igång lite lätt, men det kan ju ta en stund som vi alla vet. De hade sagt till Elisabeth att när det väl börjar ordentligt, så går det antagligen fort pga att hon är "mkt mogen" och flerbarnsföderska. Så nu håller vi alla tummar och tår och väntar på nästa besked.

Nedräkning...

Idag gäller det! Hoppas inte förlossningen är full och att vi får åka hem igen.

De två tidigare igångsättningarna tog två dagar och vem vet hur det blir denna gången. Hoppas så att allt går bra...

Min vän Anna kommer att rapportera i bloggen och på Facebook. Jag själv kommer att fokusera på förlossning och familjen, men återkommer så fort jag kommer hem.

Tusen tack för allt stöd och lyckönskningar. Håll gärna tummarna för vår lilla majblomma!

Kram/Elisabeth