Berg- och dalbana

Nej, än har jag inte möjlighet att åka riktig berg- och dalbana då foglossningarna är kvar, men Lisebergsbesök måste det bli i sommar. Vilda och pappa Peter är helt tokiga i Liseberg. Få se om Ville klarar av att stå i kö...

Berg- och dalbanan är alla känslor som åker hit och dit. En nyfödd Vilja med allt vad det innebär men också mycket mer. Vi var tillbaka med Vilja samma kväll hon var född för att hon var snabbandad och spydde mycket fostervatten. Läkaren undersökte syresättning m.m. och hon fick ok-stämpel, men det var jobbigt känslomässigt.

Sedan fick jag röda utslag på vänsterarmen som spred sig uppåt och jag kände igen symptomen sedan tidigare blodförgiftning/infektion i lymfsystemet jag hade julafton 2008. Jag åkte in till Östras akut men blev hemskickad igen då de trodde att det var en liten infektion som kroppen själv skulle ta hand om. Samma kväll ritade jag med bläck runt det röda och nästa dag hade det givetvis spritt sig uppåt på armen och jag fick åka tillbaka igen. Nu togs det på allvar och det visade sig vara rosfeber och det var tydligen samma som jag hade haft sist, fast då med allvarligare konsekvenser. Detta konstaterades efter 2 minuters besök av läkaren efter att jag väntat i över 5 timmar!

Jag är dock glad att jag stod på mig så att jag kunde få vanlig penicillin så att jag kunde fortsätta amma. Julen 2008 blev jag inlagd med dropp och hästdoser penicillin och fick sluta amma Ville helt tvärt och det ville jag inte vara med om igen. Rosfebern kom efter alla nålstick jag fick i armen under förlossningen då de hade svårt att sticka mig. Logistiken att lösa två kvällars akutbesök var inte roligt men löste sig med mamma och snälla grannen Camilla.

Sedan kom det där telefonsamtalet som jag fasat för. Min "nära anhörig" var mycket dålig och det var kanske dags att redan säga adjö. Jag fick åka till sjukhuset med lilla Vilja så att Vilja och min "nära anhörig" skulle hinna få träffas innan det var för sent. Jag hade andra nära anhöriga med mig som fick hjälpa mig med skjuts och med att bära Vilja för jag går fortfarande på kryckor. Peter fick stanna hemma med de andra barnen.

Så fruktansvärt det är med cancer... så tungt det är att se sin "nära anhörig" i det skicket...så tungt det är se sina andra nära anhöriga kämpa med tårarna... så tungt, så tungt att det saknas ord! Läget är fortfarande allvarligt men det finns ändå hopp kvar om några månader till, men allt kan vända fort. Skriver inte mer detaljerat av hänsyn till min anhöriga.

Igår var BVC-sköterskan och en kollega till henne på hembesök för att undersöka Vilja. BVC-sköterskan är ny för oss så det blev mycket prat om gammalt och nytt. Vilja vägdes och hon hade gått upp lite över 200 g på en vecka så det var klart godkänt. Och jag som var orolig att jag inte skulle få tillräckligt med mjölk då det nu finns tre barn att ta hand om samt allt som varit den senaste tiden. Jag är så tacksam över att amningen fungerar, men kanske blir det behov av kompletterande mjölkersättning så småning också, för det blev det med syskonen. Skönt är att hon, liksom syskonen, tar bröstet, nappen, nappflaska, bröstmjölk och mjölkersättning oavsett vilket.

I slutet av besöket upptäckte Peter utslag på Viljas lår och BVC-sköterskan slog ihop att jag behandlades för rosfeber, samt att Vilja hade röda utslag och torrsprickor på fötterna som blött lite grann och tyckte absolut att vi skulle åka in till barnakuten för att kolla upp detta. Peter slog säkert rekord i att komma till barnakuten där han visades in i ett rum direkt för att Vilja skulle slippa väntrummet och alla dess sjukdomar. Hon undersöktes ganska fort och det visade sig vara vanliga hormonplitor som bebisar kan få. De tyckte att BVC-sköterskan borde ha sett detta, men jag tror att hon reagerade som en del gjort när de vet vår bakgrundshistoria. Bättre att ta det säkra före det osäkra och få andras utlåtanden också. Efteråt var Peter och jag helt slut. Det blir sådant adrenalinpåslag, men tack och lov gick ju allt bra.

Som om det inte var nog för den dagen, så råkade Vilda dingla med benen under datorbordet så att vår externa hårddisk ramlade i golvet. Ett fall på en halvmeter, men det var tillräckligt för att den skulle paja. På den hårddisken ligger alla våra foton och backup har vi inte hunnit göra på bra länge. Jag tänker hela tiden att jag först ska redigera färdigt alla foton och sedan ska jag lägga fotona på två ställen eller bränna över till DVD, men jag hinner ju aldrig sitta ned och redigera färdigt, så då blir backupen inte gjord heller. Jag kan inte nog beskriva vilken ångest jag fick. Det kändes som droppen som fick bägaren att rinna över. Troligtvis går det att rädda fotona ändå, då vi har en god vän som driver eget företag just med att rädda data från hårddiskar, minneskort m.m. Hoppas, hoppas.

Morgonen efter förlossningen så hade jag besök av en sjukgymnast där vi pratade om rehabilitering. Hon talade om det jag själv länge hade misstänkt, men det är ändå inte så roligt att höra. Jag kommer aldrig att bli helt återställd efter alla foglossningar och graviditeter. Det kommer också att krävas mycket träning och diet för att komma i form och hon var ganska negativ i sin beskrivning av framtiden. Det är mycket praktiskt för mig att ordna nu med försök till fortsatt sjukskrivning ett tag till, rehabilitering och all logistik med att få barnen till dagis då jag inte kan gå själv ännu m.m.

Mitt i allt detta finns lilla ljuvliga Vilja som sover så snällt och plirar med sina blåa ögon på sina syskon och sina föräldrar. Hon är ett sådant mirakel! Det känns som om jag verkligen vill ta vara på tiden och bara njuta för jag och Peter, och min kropp, är helt överens om att detta var sista graviditeten. Jag kan sitta och bara titta på henne länge länge och beundra henne. Hennes syskon beundrar henne också och vill gärna klappa och hålla henne. Än så länge är det ingen avundsjuka, men det märks att Vilda och Ville är lite upp och ned i känslor och humör. Mycket trots är det!

Glädje och sorg hand i hand brukar jag säga och det stämmer så bra. Ena stunden så njuter jag i fulla drag av lilla Vilja och i andra så befinner sig tankarna på min "nära anhörig". Känslorna kan existera samtidigt och det ena utesluter inte det andra. Det händer mycket i livet just nu, men våra mirakel uppväger allt. Jag är så oerhört tacksam över alla mina barn och det känns som om det är nya oskrivna blad på en ny resa nu. En resa där barnlängtan ligger bakom mig och det är stort för mig. Jag har längtat i 18 år och nu kan jag äntligen vända blad. Det finns inga garantier i livet för någonting, men jag vill försöka njuta här och nu. Här och nu har jag fortfarande min "nära anhörig" kvar i livet. Här och nu har jag tre barn som jag älskar över allt annat och som jag vill utforska livet tillsammans med.

Här och nu är det enda vi alla har.

/Elisabeth