Till minne av Vendela, Vega och morfar Sture

Sorg, glädje, saknad... Det är många känslor som går hand i hand just nu...

Älskade Vendela och Vega. I förrgår kom er morfar till er. Jag hoppas och tror att ni finns på samma ställe och tar hand om varandra. Ni gick alldeles för tidigt alla tre och saknaden är stor hos oss.

Älskade lilla Vega, igår så var det tre år sedan som du föddes. Det känns som igår men som en livstid sedan. Vi var till graven och planterade blommor och gjorde fint hos dig och storasyster. Precis bakom er grav ligger minneslunden där er morfars stoft kommer att vila. Det blommar så vackert och är så där skirt grönt i minneslunden nu.

Älskade Vendela. När du föddes och dog var det enda gången som jag såg din morfar gråta. Självklart finns det ingen mening med att barn dör, men jag kan ofta tänka att det var din gåva till oss att vi fick starkare och närmre band till våra nära och kära.

Älskade pappa! Vi skulle haft minst 20 år till och du skulle fått se dina efterlängtade barnbarn växa upp, men det blev inte så. Du hann dock att träffa lilla Vilja som du hade önskat dig. Nu slipper du ha ont och vara sjuk, men det gick alldeles för fort. Du fick din lungcancerdiagnos 10 februari och drygt tre månader senare så är du död. Oåterkalleligt död.

Mitt i allt detta finns lillasyster Vilja, tre veckor, Vilda som snart fyller fem år med tillhörande barnkalas och planering inför detta och lillebror Ville. Tre barn som tar sin plats och tillför livet glädje mitt i allt.

Glädje och sorg hand i hand...

Jag älskar er och saknar er så mycket! Det gör så ont...

Mamma/dotter Elisabeth