Stadiga kängor

Stadiga kängor. JAG måste köpa mig stadiga kängor. Både bildligt och i realiteten.

Jag fick två årtal av vänner på Facebook och meningen var att man skulle skriva ned vad som hände i ens liv just de årtalen. Hur lyckades de pricka in sådana betydelsefulla år? Ni vet sådana år eller dagar som förändrar hela ens liv och dess riktning? Som man aldrig glömmer.

1992 - Det var året som min dåvarande man och jag uttalade de magiska orden; Händer det så händer det! Vi hade varit tillsammans i flera år och det kändes så rätt med önskan om barn. Helst önskade jag få två barn innan jag blev så gammal som 25. Naivt ja, men redan då sade jag "önska" barn och inte "skaffa" barn. Men även om man lyckades vara ödmjuk för livet redan då, så undgår inte livets påfrestningar och sorger någon.

1999 - Barnlängtanslängtan och barnlängtanssorg... gjorde att vi gick skilda vägar. Också det en sorg. Då fanns det inte så mycket offentligt skrivet om barnlängtan och det skulle verkligen ha behövts. Man kan tycka vad man vill om alla bloggar och olika människors syn på öppenhet, men att som läsare få bekräftelse att man inte är ensam i sin längtan och sorg är så oerhört betydelsefullt.

2002, 2005, 2007, 2008 och 2010 - Ja, de åren är ju givetvis de största i mitt liv. De åren mina barn föddes. Mitt första så högt efterlängtade barn, Vendela, som dog vid förlossningen 2002... Det är en sådan djup livssorg som finns med mig alla dagar dygnet runt även om livet gått vidare. Vendela och lillasyster Vega som dog i min mage 2007. När det upptäcktes att även Vegas hjärta hade stannat så utbrast mödravårdssköterskan; Du som redan är så livserfaren och ödmjuk. Livet är inte rättvist! Nej, livet är ju inte rättvist och tur är väl det. För annars hade jag undrat vad jag gjort för att förtjäna dessa sorger.

Men livet har ju också gett mig så otroligt mycket! Jag älskar alla mina fem barn och var och en har en egen plats i mitt hjärta. Mina barn på jorden ger mig så mycket glädje och jag är så otroligt tacksam över att de äntligen kom! Fast självklart är det tufft ibland med sömnbrist och tidsbrist... Det får jag erkänna. Och kanske hade min ork orkat lite mer om jag varit 20 år yngre, men det fick jag ju inte styra över själv.

Sista tiden har jag försökt att rensa ut babykläder, barnvagnar och annat som yngsta dottern Vilja växer ur. Det är en stor process för mig. Ända sedan 1992 har jag ju gått och förberett mig och längtat så efter livet hemma med småbarn... och nu så är det slut. Nu blir det inga fler barn. Nu finns det inga ursäkter längre utan nu måste jag rensa ut.

Tidigare har barnlängtan varit min ständiga följeslagare. Vem är jag utan denna barnlängtan? Den har ju följt mig hela mitt vuxna liv! Alla dessa år med hopp och förtvivlan, all denna kamp och mobilisering av krafter som inte alltid funnits, hormonbehandlingar, ägglossningsstickor, sex på beställning oavsett lust och ork, humörsvängningar, sjukskrivningar, ivf med sprutor och allt vad det innebär... Jag sörjde ju redan 1999 och var inställd på att aldrig få biologiska barn och sedan kom barnlängtan tillbaka när Vendela föddes och dog. Hon blev till på naturlig väg. Alltså fanns hoppet igen. Det tog tre år innan lillasyster Vilda kom och dessa tre år är som ett vakuum av djupaste sorg. Livet stod på paus. Jag är så innerligt tacksam över att livet gav mig fler barn.

Nu står jag här i livet med äldsta dottern som börjat skolan, sonen går kvar på förskolan och yngsta dottern är precis inskolad på samma avdelning som sin storebror. Jag har handlat höstkläder och regnstövlar och namnar kläder och gosedjur. Idag är min sista dag av min föräldraledighet och imorgon börjar allvaret med att börja arbeta igen. Mitt livs absolut sista föräldraledighet.

Sista åren har varit fulla med småbarnsår och en mamma som satt sig själv i sista rummet. Här står jag alltså utan stadiga kängor. Jag skriver stadiga kängor för alla års svåra foglossningar som min kropp gått igenom gör att högklackade stövlar inte längre är optimalt... men jag ska nog allt prova det också. Fina skor att vara respektabel på arbetet med. Fina skor att klara av att vara i konsultrollen med orden; Jajamensan, det fixar jag! Självklart finns det en oro och ängslan över om man klarar av att arbeta heltid igen. Säkerligen ingen onormal ängslan när man varit hemma så länge som jag. Efter en vecka på jobbet så känns det säkert som om jag inte gjort annat än att arbetat länge...

Det är mycket som händer i livet just nu och många omställningar och många tankar. Jag har lärt mig att man kan vara både stark och svag på samma gång. Jag har fallit så många gånger att jag känner mig som en sådan där leksak som man puttar till och så vippar den tillbaka. Heter det vippedocka kanske?

Jag längtar efter att leva utan ständig kamp i den mån det går. Jag längtar efter att veta säkert att det går ett par stadiga kängor till bredvid mig på min väg... För vägen hit har varit full med slingriga stigar och gropar i marken. En sak i taget. En dag i taget.

Jag behöver helt enkelt - stadiga kängor.