onsdag, april 06, 2011

Jag känner livet inom mig...

Jag känner livet inom mig, som farbror Nilsson (Allan Edwall) i Madicken sa.

En del av mig gläds åt så små saker som att se barnens ytterkläder på krokarna i hallen eller att ha djupa samtal om daggmaskars liv och död. Goa knubbiga barnkroppar att borra näsan i och kittla tills barnen kiknar av skratt. Jag fick mina barn till sist! Mina mirakel!

En annan del av mig saknar min pappa mycket och sorgen kommer fram när det närmar sig hans födelsedag och årsdagen av hans död. Där finns också mycket oro över min nära anhörigs hälsa fastän operationen gick bra. En speciell vän har problem med sitt hjärta men det verkar ordna sig... och en annan speciell vän har precis fått ett cancerbesked. Båda vännerna är runt min ålder och har båda mist barn. Mitt hjärta blöder eller vad ska man skriva som passande och beskrivande ord?

Livet är verkligen oförutsägbart och där finns ingen rättvisa. Människor som redan drabbats av djupa sorger går inte fria från att drabbas igen. När Vendela dog var det flera som sa just detta att nu kan det inte hända igen. Vi hade haft vår beskärda del. Sedan höll Vilda på att dö vid förlossningen och sedan dog Vega i min mage. Nu hör jag det inte lika ofta längre.

Mycket tid i mitt liv har lagts på att få barn. Mycket tid och oro, för resten av livet, kommer jag alltid att ha om mina barns hälsa och om deras framtid. Men julen 2008 fick jag också oron över min egen hälsa. Det var då jag fick blodförgiftning och blev inlagd på sjukhus på självaste julafton kl.15.00. Jag blev gipsad för att inte kunna röra armen och fick dropp med en hästkur av antibiotika i tre dygn. En sjuksköterska sa att jag hade goda chanser till överlevnad om de hittade rätt sorts antibiotika och för att jag var förhållandevis ung.

Självklart hade jag inte trott att jag var odödlig innan, men när allt sätts på sin spets och blir allvar är det många tankar som hinner tänkas. Kanske var det blodförgiftningen, mitt bagage, min ålder och erfarenheter men där finns nu också en rädsla för min egen hälsa. Tänk om jag får cancer i äggstockarna efter alla hormonbehandlingar? Tänk om jag får cancer för att jag varit en rökare för snart 10 år sedan? Tänk om, tänk om, tänk om... Rädslan gäller inte så mycket mig själv utan jag kan ju inte lämna mina barn!

Jag går inte omkring och oroar mig hela tiden. Det gör jag inte. Jag försöker verkligen att njuta av livet och dess här och nu för det är det enda vi har. Men ibland är det svårt att balansera allt i livet. Jag har inte det där skyddsskalet att "Det drabbar andra men inte mig" och det känns som om jag aldrig kan få det åter. Det är både på gott och ont. Jag är också medveten om att ifall jag skulle drabbas på riktigt av svår sjukdom med oviss utgång, så känns dessa rader säkert futtiga. Då skulle jag nog verkligen få veta vad oro är.

Ganska ofta säger jag till Vilda, när hon pratar om sin saknad efter sin morfar, att man kan vara både ledsen och glad på samma gång. Precis så känns det när hjärtat oroar sig inombords samtidigt som man skrattar åt barnens tokerier. Jag är så tacksam över mina barn som både tar och ger energi. När vi letar daggmaskar att rädda på gångbanan så känner jag livet inom mig.

/Elisabeth

4 kommentarer:

  1. Vad fint skrivet Elisabeth. Massor med varma kramar *kram*

    Martina m *Max* & Sam

    SvaraRadera
  2. Anonym8:09 fm

    Kram Elisabeth, stora varma styrke kramar... Boel

    SvaraRadera
  3. Det är ju så det är. Kram

    SvaraRadera
  4. Camilla9:31 em

    Du lämnar mej aldrig oberörd med det du skriver direkt från hjärtat. :) För du gör ju det så bra, precis som allt annat du företar dej.
    Även jag är väldigt glad och tacksam att man trots allt kan "känna livet inom sig".

    Kram <3

    SvaraRadera