Lille Ville 1 år!

För ett år sedan befann jag mig på förlossningen efter en perfekt förlossning med ett levande barn i min famn och det kändes så härligt. Härligt att fjärde, och troligtvis den sista, förlossningen äntligen gick bra. Äntligen ett bra avslut. Äntligen att jag fick uppleva hur det egentligen ska gå till när man föder levandes skrikandes barn.

Dagen innan, torsdag 7 augusti, åkte vi in för igångsättning. Jag själv hade önskat fredag 080808, lyckodagen, men läkaren sa att inga planerade igångsättningar görs fredag - söndag. Ville hade varit fixerad i min mage sedan längelänge och min enda önskan var att inte förlossningen skulle gå för snabbt så att jag inte hann med. Tanken var att bara göra en hinnskrapning så att fostervattnet skulle gå och förlossningen komma igång, men den lurige lille Ville var helt plötsligt inte fixerad längre så det gick inte. Det blev igångsättning med en propess. Den kan man dra ut ifall det skulle gå för snabbt och det lät ju bra. Kanske skulle vi få en 080808-bebis i varje fall?

Hela dagen gick... Hela natten gick... Ingenting hände. De kom in varje timme för att göra ctg på Ville för att se att allt såg bra ut. Morgonen den 8 augusti gick utan att något hände. De pratade om att lägga en propess till och förberedde mig att det nog kanske skulle bli förlossning 9 augusti istället. Jag blev så besviken och var givetvis trött efter att inte ha sovit på länge och undrade för mig själv hur jag skulle orka när förlossningen väl satte igång. Innan propessen skulle sättas vid lunchtid så kollades det hur mycket jag var öppen. Tydligen var jag öppen redan 3 cm utan att ha känt någonting och nu gick det att ta hål på fosterhinnorna. Efter fostervattnet gick så satt jag och läste en veckotidning och åt lunch. Det började mola lite och komma lite småvärkar, men inget allvarligare än kraftig mensvärk. De diskuterade om det behövdes mer värkstimulering. Sedan gick allt fort.

Jag ställde mig upp för att få stöd av gåstolen för värkarna kom snabbt och intensivt. Värkstimuleringen stängdes snabbt av för det behövdes inget. Efter två stora värkar så kändes det som det gjorde efter många timmar under Vildas förlossning. Jag undrade för mig själv om man ansågs sjåpig ifall man bad om EDA, ryggbedövning, redan efter två värkar. Jag beslöt att lyssna på mig själv och bad barnmorskorna om detta ändå. Det var skiftbyte precis och de stod och diskuterade sinsemellan. De svarade i lugn och ro att de säger till narkosläkaren snart. Nästa värk kom och jag sa återigen att så som det känns så börjar det nog bli bråttom med EDA:n. De sa då att han stod i rummet bredvid och skulle komma om 20 minuter. Redan då förstod jag att jag skulle inte hinna med att få ryggbedövning utan jag använde lustgasen till fullo istället.

Nästa kraftiga värk kom och då kände jag att det började trycka på bakåt. En känsla som brukar signalera att det inte är så långt kvar. När jag sade detta till barnmorskorna så blev det bråttom! Oj då, du kanske ska lägga dig ned så vi får undersöka dig kommer jag ihåg att hon sa. När jag låg ned och hon tittade hur långt det var kvar att öppna mig, så sa hon bara: Ja, du kan börja krysta när du vill för du är fullt öppen. Båda barnmorskorna var lite tagna av att förloppet hade gått så snabbt för det var ingen beredd på. Allra minst jag själv. Barnmorskan som skulle lämna sitt skift stannade kvar så jag hade full service av två proffsiga barnmorskor bredvid mig.

Förlossningen var så perfekt! Självklart hade jag en oro för att det kunde gå för snabbt för barnet, men allting kändes bara så bra. Jag var inte så smärtpåverkad så jag uppfattade allt runtomkring mig. Jag skojade med Peter och barnmorskorna att bebisen skulle få heta Ville för den här killen VILLE verkligen ut och det med en gång. Barnmorskorna skojade med Peter att det var inte direkt något förhandlingsläge att diskutera med en födande kvinna. Bebisens värden såg bra ut hela tiden och jag kunde koncentrera mig på att använda lustgasmasken och följa med rytmen. Jag tror att det bara tog tre riktiga krystvärkar och så var han ute! Och han skrek till med en gång och lades varm på mitt bröst och Peter fick klippa navelsträngen för första gången. Från första värken till att han var ute gick det bara en timme och tio minuter! Vad skönt att befinna sig på sjukhuset redan för tänk om värkarna hade satt igång hemma. Då kanske det hade blivit förlossning i bilen...

Ja, mycket har hänt under detta året. Detta var första gången jag hunnit få ned en förlossningsberättelse på pränt. Jag har lyckats få en helt egen stund för mig själv vid datorn helt ensam hemma. En mycket sällsynt händelse. Peter, Vilda, Ville och deras faster Lotta och kusinerna Pelle och Jocke är och badar och jag är hemma för att baka och förbereda morgondagens tårtdekorationer.

Lille goe charmige Ville, solbränd och solblekt, kommer att få hemmagjorda sommarjordgubbstårtor imorgon på släktkalaset hemma hos sin mormor och morfar. Jag ska doppa jordgubbar i smält choklad och dekorera med streck och prickar så att det blir som nyckelpigor. Det blir stearinljus med hans bokstäver och kanske svenska flaggor också... Jag är nybörjare på att dekorera tårtor men lär väl få börja lära mig för alla framtida kalas.

Ville älskar uppmärksamhet, närhet, mammas hår och mat i alla former och är härdad av storasysters hårdhänta kramar. Jag är så glad och tacksam för att han kom in i våra liv. Tänk att det blev en pojke efter 3 tjejer. Det känns som om Ville alltid funnits och ett år är en evighet men i en sömnbristsmammas hjärna så finns det en stor förundran och förvåning hur ett år bara har försvunnit? Hur kan ett år gå så fort? Jag har tagit otroliga mängder foton som vanligt och någon gång i framtiden så kanske jag hinner med att framkalla och sätta in dem i album och också titta på dem och minnas. Nu får jag trösta mig med att jag hinner i alla fall med att ta foton så att det här året som försvann finns dokumenterat.

Grattis min älskade goe unge!

Mamma Elisabeth som måste gå ut i köket och göra det hon egentligen skulle göra när hon fick egentid.