måndag, maj 25, 2009

Vegas dag

Idag för två år sedan föddes lillalilla Vega på Östra sjukhuset i Göteborg. En liten docka som fick plats i sin pappas stora hand. En litenliten en med allt på sin plats. Ögon, näsa, mun, tio fingrar och tio tår. Små rundade axlar och en rund liten bebismage. Vårt älskade lilla barn som blev till på vårt andra provrörsbefruktningsförsök.

En sådan här dag, och dagarna innan, så vandrar tankarna till vad som hände för exakt två år sedan. Sorgen över att mista ännu ett efterlängtat barn. Glädjen över att Vilda fanns hos oss, men också det jobbiga med att parera glädje och sorg på samma gång. Bara en vecka efter Vegas födelse var det ju dags för Vildas 2-årskalas.

I början av maj det året så dog min morfar efter en tid på sjukhuset. Jag kunde aldrig hälsa på honom och ta avsked för han låg på infektionskliniken och jag fick inte hälsa på för jag var gravid. Det var dagen efter morfar dog som vår ena katt, Zombie, dog av ålderdom hemma. Det var dagen efter morfars begravning som det upptäcktes att Vega också dött i magen.

Maj har kommit att bli en månad med så många blandade känslor. Min släkting dog häromdagen efter en tids kamp mot sin hjärntumör. Barnens extramorfar. Vi har inte kunnat hälsa på dem på hela vintern för att barnen varit sjuka nästan konstant, men helgen innan han dog så hann vi åka upp för att få ta avsked. Det blev ett tungt möte med ord, tårar, kram och hålla i handen-farväl.

Ibland känns det som om jag har lika mycket bagage som i bagagesnurrorna på flygplatsen och inte bara min egen ryggsäck att bära på. Fast å andra sidan så vet de flesta med sorg i bagaget att vid en ny sorg så dyker de gamla också upp. I bagaget ligger både smärtsamma minnen och glädjefyllda minnen. Över människor som saknas, saker som aldrig blev, relationer som ej klarade sig, längtan och saknad. De får plats bredvid varandra på något konstigt sätt och möjliggör att man kan känna sorg och glädje på samma gång.

Idag är det en dag med sorg och saknad i tanken. Jag tänker på Vega och Sara som delar dag idag, Saras morfar som gick bort igår kväll, min släkting, lille Dylan som skulle fyllt år i förrgår, lilla Cecilia som skulle ha fyllt år imorgon och alla andra nära och kära som ej finns här på jorden längre.

Det är också en dag med tacksamhet över att Ville kom till oss. Han var ju ett fryst ägg från samma tillfälle som Vega blev till. Tekniskt sett är ju Ville en tvilling till Vega så på det sättet är hon alltid med oss ändå. Precis som Vendela också alltid är med oss då Ville och Vendela var så lika varandra när dem föddes.

Idag är också en dag fylld med kärlek och glädje. Kärlek till alla mina barn. Glädjen över Vilda och Ville som fyller dagarna med bus och skratt. Lilla Vilda som snart fyller hela 4 år och som ska få en cykel när hon fyller år. I år valde hon Barbapapa-tema på sitt kalas och Barbapapa var även temat för mig under Vegas graviditet. Lille Ville som fått sina första tänder och precis är på gång att börja krypa.

Älskade älskade lilla Vega. Dagen idag är speciellt din dag. Vi miste framtiden med dig, men du finns för alltid i mitt hjärta. Du och din storasyster Vendela.

Mamma älskar er!

onsdag, maj 06, 2009

Artikel i Aftonbladet

"Mina döttrar dog i magen"
Elisabeths kamp för att bli mamma var lång och svår
Efter flera års ofrivillig barnlöshet blev Elisabeth Thieme, 37, gravid. Men hennes efterlängtade Vendela dog – mitt under förlossningen.

Läs hela artikeln på Aftonbladets hemsida här >>

Via Vendelas minnessida har vi blivit kontaktade flera gånger för att medverka i olika artiklar. Detta var tredje gången gillt som vi var med i Aftonbladet och vi har varit med för att med vår historia kanske kan hjälpa någon annan. Första artikeln handlade om sorgbearbetning i relationer publicerad 2005, nästa artikel handlade om barnlöshet, Vendela och Vilda som kom med glädjen igen publicerad 2007 och den här sista är ett "Mitt liv-reportage" som handlar om ofrivillig barnlöshet, missfall, att mista Vendela och Vega och glädjen med Vilda och Ville.

Ett naturligt avslut och sista artikeln? Journalisten hade det inte lätt att sammanfatta allt. Jag är inte så förtjust i att se bilder på mig själv just nu men jag njuter av bilden där barnen är i mitt knä och man ser all kärlek som strålar ut. Vilda och Ville är mina mirakel som jag är så djupt tacksam över att tårarna rinner och hjärtat svämmar över och det tycker jag syns i just den bilden som fotografen fångat.

Artikeln var publicerad i Aftonbladet, Sofis Mode 28 - 29 april 2009.

Kram/Elisabeth