Saknaden efter pappa

Pappas begravning har varit, praktiska saker som bouppteckning och tackkort ordnas och saknaden smyger sig på mer och mer. Det var inte så här det var tänkt...

Mamma, jag och Vilja var och gjorde fint på Vendelas och Vegas grav på Vendelas 8-årsdag 8 juli och samtidigt lade vi blommor i minneslunden till pappa för första gången. Sedan kom brevet att pappas aska hade blivit strödd i minneslunden dagen efter. Det kändes "bra" att vi hade varit där och förberett med blommor. Minneslunden ligger precis bakom tjejernas grav, så det känns som om de är på samma ställe allihop.

Vendelas årsdag var tung i år. Det var alltid mamma och pappa som var med och "firade" våra saknade döttrar på årsdagarna. Vi besökte alltid graven, gjorde fint, fikade och utflyktade tillsammans just dessa dagar.

När Vendela dog sade hennes kusin Joel, då 3 år, att Vendela var på månen. Detta för att hans föräldrar alltid sa att de älskade honom till månen och tillbaks. Detta anammade vi, och speciellt pappa, att Vendela var på månen och så fort månen lyste sa vi alltid att nu tänker Vendela på oss. I Vendelas minnesannons i år stod det: "När månen lyser vet vi att du, lillasyster Vega och morfar Sture tänker på oss." Vem vet vart våra älskade tar vägen i livet efter detta, men för oss är det en tröstande tanke att ha vårt uttryck med att de kikar på oss från månen.

I förrgår åkte vi på utflykt med våra vänner Camilla och Victor till Fallens dagar i Trollhättan. Det var mysigt och det gick bra med alla barnen. Jag var dock inte beredd på alla minnen från hela min barndom. Där var den rosa kiosken i Lödöse där vi alltid stannade och köpte festis till mig, fast nu hade den sorgligt nog stängt igen efter mångamånga år. Pappa berättade varenda gång att när jag var liten så höll jag på att strypa honom när han körde bil för att han glömde stanna och köpa schleschlis (festis) till mig. Det var på den tiden då barnen inte hade säkerhetsbälte bak i bilen. Nu finns det ingen pappa som berättar samma historia för sjuttioelfte gången.

Minnen från min farmors mamma i Lödöse som alltid sparade en bit mögelost till mig att ta med mig hem efter våra besök. Minnen från farmor och farfar som alltid var med på våra utflykter och speciellt då till Fallens dagar. Minnen från min fasters familjs sommarhus utanför Lödöse där vi brukade besöka på somrarna och bada och plocka bär. Minnen, minnen, minnen...

Två dagar innan pappa dog var jag själv och hälsade på pappa på sjukhuset. Han hade fått mycket morfin och hade svårt att prata. Han ville så gärna förmedla något och det jag fick fram var Trollhättan, kanal och banta. Han ritade med sina darriga fingrar upp kanalerna i Trollhättan, men vad han ville ha sagt förstod jag aldrig ordentligt. Han pratade också om Riskullaverket som finns där vi bor. Det var inget konstigt att min pappa pratade om energi, vatten och el men just den här gången fick jag inget sammanhang och kanske hade inte pappa det själv heller.

Det var vid samma besök som jag fick sagt att jag älskade honom. Pappa var sin generations man och pratade inte direkt känslor utan visade mer praktiskt att han älskade sin familj. Jag funderade under hela besöket på hur jag skulle få sagt dessa orden till pappa och när en sjuksköterska kom in kändes det som om jag försatt chansen. Istället blev det enklare vid avskedet och inte så laddat att helt sonika säga till pappa vid hej då-kramen att "Du vet ju att jag älskar dig, så det behöver jag väl inte säga." Pappa kramade min hand hårt och längre än vanligt och när jag sade att vi ses i morgon eller i övermorgon så sa han eftertänksamt : "Tror du det?"

Nästa gång jag träffade pappa var två dagar efter när han tog sina sista andetag. Mamma och jag hann precis fram och vi pratade till honom att vi älskade honom. Kanske var det för sent, men kanske finns medvetandet kvar in i det sista och hör allting. Jag vet att pappa kände sig älskad och vi kände oss älskade av honom. Dagen innan han dog hade han och mamma fått en hel dag tillsammans och pratat mycket. För hans egen skull var det skönt att han slapp att lida mer. För oss som är kvar är den eviga saknaden... och minnena.

Minnenas väg till Trollhättan... Farmors mamma dog redan 1984, men inom loppet av de sista sju åren så har min farfar, min faster (också cancer), min farmor och nu också min pappa dött. De personer som jag delade dessa minnen med är för alltid borta och jag kan ibland känna mig så gammal. Ja, andra nära och kära har ju också dött, men nu tänkte jag specifikt på dessa saknade människor när vi åkte till Fallens dagar. För visst är det så att vissa platser och händelser alltid förknippas med olika minnen och människor.

Vilda saknar sin morfar något oerhört och har börjat att sova i vår säng och vill helst inte somna om inte jag ligger bredvid. Hon frågar om livet och döden och vart morfar är nu. Den mest hjärtskärande gråten kom när hon förstod att döden innebar att morfar inte skulle komma tillbaka igen. De stod varandra så nära. Ville skrattar när han ser ett foto på pappa och än så länge verkar han komma ihåg sin morfar. Vilja fick 20 dagar med pappa och de hann att träffas tre gånger. Jag är så ledsen över att de inte hann att skapa fler minnen tillsammans så som jag fick chans att skapa minnen med mina äldre släktingar.

Få se om månen lyser extra starkt ikväll. Saknaden gör det i alla fall.

"Låt oss komma ihåg våra vackra dagar
De dagar vi var glada
Då vi var många då solen sken
Då gömda fåglar sjöng efter regnet"

G. Flaubert

/Elisabeth