Sorgen är kärlekens pris

X - Hur har sommaren varit då?
E - Jo, det har varit både och. Själva då?
X - Vadå både och? Det måste väl ha varit bra eller dåligt?
E - Ja, som du kanske kommer ihåg så dog min pappa i början på sommaren och så är det en hel del praktiskt att ordna efter honom. Annars har det väl varit bra med hyfsat friska barn och vi kom iväg och tältade och var på Astrid Lindgrens värld. I ösregn, men det gick det också.
X- Vad tråkigt att det regnade. Vi själva har knappt varit hemma på hela sommaren. Vi har...........

En sådan här konversation hade jag för ett tag sedan och jag har haft det i bakhuvudet ett tag. Är livet så svart eller vitt för vissa personer? Måste det vara bra eller dåligt, glädje eller sorg? Jag har hört mig själv säga miljoner gånger till människor att vi har glädje och sorg på samma gång. Är inte det naturligt när man mist någon? Det känns ibland som att sorgen ska få finnas en kort tid i början och sedan ska man raskt "gå vidare".

Det finns en ytlighet eller rädsla för vissa människor att prata om svåra saker så att det blir konslat och onaturligt hurtigt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon gråter en stund? Jag har lärt mig att anpassa nivån och svaren beroende på vem jag pratar med och beroende på situationen. I början av min sorg efter Vendela hade jag inte lika lätt för att styra detta, men efter flera törnar så lärde jag mig. Att blotta sitt inre för någon som föredrar att prata om vädret gör för ont.

Det är märkligt att det ska vara så svårt att bemöta andra människor i sorg. Sorg är något vi alla oundvikligen kommer att drabbas av på ett eller annat sätt i livet. Kanske är det bra att jag läste bland höstens kursutbud från Medborgarskolan att det anordnas en kurs i sorgbearbetning? Samtidigt så känns det olustigt att läsa: "Här får du ett kraftfullt konkret verktyg i att förlösa sorgen så att du kan gå vidare i livet." Kanske har jag för känsliga spröt som märker orden, men jag tror inte på någon kurs för att fixa sorgen och orden "gå vidare" är jag allergisk mot.

På internet finns det idag gott om utbud på sorgkurser. Många är så kallade certifierade coacher och pratar om sina egna erfarenheter på områden inom sorg. Kanske finns det bra och livserfarna coacher om man har tur, men jag skulle absolut inte vilja hamna hos en ung människa vars sorgerfarenhet har bestått av egen sjukdom och som nu känner att hon vill frälsa världen efter att ha gått en sorgcertifieringskurs. Att mista sitt barn eller sin pappa är något helt annat. Att träffa andra som har liknande sorgsituation tror jag är viktigast. Det vet jag efter egen erfarenhet efter att ha hållit i flera samtalsgrupper i Spädbarnsfondens regi.

"Sorgbearbetning hjälper dig att lämna smärtan och sorgen över dina förluster. Erfarenhet visar att du då försonas med det förflutna och känner glädje. Ett annat resultat blir att du blir tryggare i din relation till dig själv och till andra, och att du får ny energi, livslust och arbetsglädje."

Så hurtigt står det på en hemsida med ytterligare sorgcertifierade coacher bakom. Tänk om livet hade varit så enkelt att men genom att gå en kurs kan lämna smärtan och sorgen? Jag är inte rädd för sorgen. Jag har gråtit så mycket i mitt liv att det bildades saltkristaller i mina ögonfransar. Jag vet att sorgen gör mindre ont med tiden, men att sorgen övergår mer i saknad. Jag är inte heller rädd för kärleken och glädjen. Jag kan känna djup glädje och gråta inombords på samma gång. Livet är inte så enkelt svart eller vitt.

Att vara ledsen, gråta och sakna... det är ju ett bevis på att man älskat någon! Inom mig har jag flera olika skattkistor med minnen och kärlek för mina barn och min pappa som jag tar fram då och då. Ibland gör det så in i helvetes ont att öppna skattkistorna och ibland så är det en stilla och vemodig saknad. Dock är jag så tacksam över att ha tillgång till dessa skattkistor. Jag skulle inte vilja vara utan dem för de ger mig livets alla färgnyanser. Jag känner mig så mycket rikare i livet att över att ha tillgång till fler färger än svart och vitt.

Sorgen är kärlekens pris och jag är stolt över min sorg. Det är ett bevis på att jag älskar.

Tendens Special - Familjen Törnwall, nio år senare

I det fjärde och sista programmet i Tendens Special så återvänder Mia Blomgren till Familjen Törnwall i Hisingsbacka utanför Göteborg. Tillsammans går de åter upp till den plats där Björn och Kerstin förlorade sin son Filip.

I reportaget ”Att mista ett barn” från 2001 berättade familjen om hur det är när den värsta av alla mardrömmar inträffar. Nu har det gått 11 år sedan olyckan inträffade. Står Filips rum fortfarande orört kvar? Har det blivit lättare för Mormor Doris att prata om det om hände? Och varför vill Björn inte berätta vad han arbetar med förrän Blomgren återser honom på plats i Göteborg?

I P1:s sommarserie ”Tendens Special” får vi fyra onsdagar i rad med start den 28 juli, följa Mia Blomgren i mötet med några av de människor hon mött under sina 17 år som reporter på Sveriges Radio.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=3814028

Vikt-igt

1 juli började jag med min diet med Modifast och jag fick många svar på mitt inlägg om detta. Uppdateringar har efterfrågats så här kommer det.

På dessa ca 6 veckor som gått så har jag gått ned 6 kilo. Det får jag vara nöjd med även om jag givetvis önskar mig ett "Plötsligt så händer det"-moment och att vågen skulle visa det som är mitt slutgiltiga mål.

Det ser så enkelt ut som om det varit ett kilo i veckan men så har det inte varit. De första 6 dagarna försvann 3 kilo. Sedan tog det tvärstopp och min kropp var upptagen med första menstruationen efter förlossningen och då gick jag till och med upp 1 kilo igen. Trots att jag envist höll på med dieten. Sedan tog det någon vecka igen innan det lossnade och jag sakta började gå nedåt igen.

Det är en inre resa att gå på diet för man lär sig mycket om sig själv. Hur och vad man äter och varför man äter som man gör. Jag som trodde att det skulle vara jättesvårt för mig att gå på diet har upptäckt att det där med att inte få äta tillräckligt istället har visat sig vara tvärtom. De gånger vågen står stilla är då jag ätit för litet. Jag måste kämpa för att äta mer och mer regelbundet.

Jag har syndat några gånger under semestern och det har blivit att jag gärna äter sociala luncher och/eller middagar men har då alltid valt de bästa alternativen. Det har blivit en hel del kyckling och sallader men även kött. Det bästa är att jag känner inte att jag uppoffrar något. Jag njuter av maten och kan mycket väl ta några ugnsgrillade potatisklyftor till köttet, men väljer att äta mest sallad till. Det är efter dessa "synderier" som jag upptäckte att vågen gick ned istället för upp och slutsatsen får väl vara att jag fick i mig för lite så att kroppen blev inställd på svält istället.

Den största vinsten är dock inte vad vågen visar. Jag önskar att jag ägt ett måttband och mätt omfånget kring magen för det är där det visar mest. Och känslan! Känslan av att veta att min kropp är på rätt spår igen både med foglossningar och vikten.

Igår tog jag en ensam skogspromenad vid Gunnebo slott, mina barndomstrakter. Att gå helt själv, utan kryckor, utan planering att vägen inte skulle få bli för lång, utan planering att min ork måste räcka hela dagen och antal steg prioriteras... Ja, det är helt underbart och bara den som har eller har haft förhinder att röra sig helt normalt en längre tid kan förstå. 100 % bra kommer det aldrig att bli men att jag skulle kunna ta en ensam skogspromenad var otänkbart för bara 2 månader sedan.

I takt med att jag kan röra mig mer normalt så kommer vikten också att påverkas givetvis. Det är ju främst foglossningarna och graviditeterna som gjort att jag gått upp så mycket i vikt från början. Givetvis spelar min hormonrubbning Pco-s in och när jag gått ned och väger mer normalt så blir det nog mer kost med "långsam mat" som passar mig bäst. Jag har alltid varit bra på att behålla min vikt före och mellan mina graviditeter så jag får hoppas att det kommer att bli likadant igen.

Det är en långlång resa kvar men jag har påbörjat färden.

Tack för allt stöd och peppningar medsystrar och bröder!

Kram/Elisabeth

Ljusa vykort

Marcus Birro och hans sambo Jonna Vanhatalo har mist två små barn och har precis fått sitt andra levande mirakel till. I sin sorgbearbetning skrev Marcus boken "Svarta vykort". Idag skriver Marcus så fint i sin blogg om ljusa vykort och jag vill tipsa om hans blogg där inlägget går att läsa. http://blogg.passagen.se/marcusbirro/entry/ljusa_vykort


Mitt svar till Marcus blev:

"Jag gråter Marcus. Du berör och har förändrat så mycket mer än du tror!

När jag fick beskedet om att lilla Vega, 17 veckor gammal, också dött i min mage så hade jag precis läst Svarta vykort och tack vare dina ord så kunde jag ställa krav på värdigt bemötande mitt i all min chock och sorg. Dina ord gjorde så att min lilla Vega fick en värdig entré, ett värdigt omhändertagande och en fin minnesstund.

Jag är så glad för er skull för att ni fått ytterligare ett mirakel. Och jag är så glad att du känner att du kan och vill skriva ljusa vykort också.

Du och Jonna gör stor skillnad här i världen för många människor!"

Boken "Svarta vykort" rekommenderas starkt och den finns att köpa på Spädbarnsfonden hemsida http://www.spadbarnsfonden.se/article.asp?ArticleId=5

Varma hälsningar/Elisabeth