Sorgen är kärlekens pris

X - Hur har sommaren varit då?
E - Jo, det har varit både och. Själva då?
X - Vadå både och? Det måste väl ha varit bra eller dåligt?
E - Ja, som du kanske kommer ihåg så dog min pappa i början på sommaren och så är det en hel del praktiskt att ordna efter honom. Annars har det väl varit bra med hyfsat friska barn och vi kom iväg och tältade och var på Astrid Lindgrens värld. I ösregn, men det gick det också.
X- Vad tråkigt att det regnade. Vi själva har knappt varit hemma på hela sommaren. Vi har...........

En sådan här konversation hade jag för ett tag sedan och jag har haft det i bakhuvudet ett tag. Är livet så svart eller vitt för vissa personer? Måste det vara bra eller dåligt, glädje eller sorg? Jag har hört mig själv säga miljoner gånger till människor att vi har glädje och sorg på samma gång. Är inte det naturligt när man mist någon? Det känns ibland som att sorgen ska få finnas en kort tid i början och sedan ska man raskt "gå vidare".

Det finns en ytlighet eller rädsla för vissa människor att prata om svåra saker så att det blir konslat och onaturligt hurtigt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon gråter en stund? Jag har lärt mig att anpassa nivån och svaren beroende på vem jag pratar med och beroende på situationen. I början av min sorg efter Vendela hade jag inte lika lätt för att styra detta, men efter flera törnar så lärde jag mig. Att blotta sitt inre för någon som föredrar att prata om vädret gör för ont.

Det är märkligt att det ska vara så svårt att bemöta andra människor i sorg. Sorg är något vi alla oundvikligen kommer att drabbas av på ett eller annat sätt i livet. Kanske är det bra att jag läste bland höstens kursutbud från Medborgarskolan att det anordnas en kurs i sorgbearbetning? Samtidigt så känns det olustigt att läsa: "Här får du ett kraftfullt konkret verktyg i att förlösa sorgen så att du kan gå vidare i livet." Kanske har jag för känsliga spröt som märker orden, men jag tror inte på någon kurs för att fixa sorgen och orden "gå vidare" är jag allergisk mot.

På internet finns det idag gott om utbud på sorgkurser. Många är så kallade certifierade coacher och pratar om sina egna erfarenheter på områden inom sorg. Kanske finns det bra och livserfarna coacher om man har tur, men jag skulle absolut inte vilja hamna hos en ung människa vars sorgerfarenhet har bestått av egen sjukdom och som nu känner att hon vill frälsa världen efter att ha gått en sorgcertifieringskurs. Att mista sitt barn eller sin pappa är något helt annat. Att träffa andra som har liknande sorgsituation tror jag är viktigast. Det vet jag efter egen erfarenhet efter att ha hållit i flera samtalsgrupper i Spädbarnsfondens regi.

"Sorgbearbetning hjälper dig att lämna smärtan och sorgen över dina förluster. Erfarenhet visar att du då försonas med det förflutna och känner glädje. Ett annat resultat blir att du blir tryggare i din relation till dig själv och till andra, och att du får ny energi, livslust och arbetsglädje."

Så hurtigt står det på en hemsida med ytterligare sorgcertifierade coacher bakom. Tänk om livet hade varit så enkelt att men genom att gå en kurs kan lämna smärtan och sorgen? Jag är inte rädd för sorgen. Jag har gråtit så mycket i mitt liv att det bildades saltkristaller i mina ögonfransar. Jag vet att sorgen gör mindre ont med tiden, men att sorgen övergår mer i saknad. Jag är inte heller rädd för kärleken och glädjen. Jag kan känna djup glädje och gråta inombords på samma gång. Livet är inte så enkelt svart eller vitt.

Att vara ledsen, gråta och sakna... det är ju ett bevis på att man älskat någon! Inom mig har jag flera olika skattkistor med minnen och kärlek för mina barn och min pappa som jag tar fram då och då. Ibland gör det så in i helvetes ont att öppna skattkistorna och ibland så är det en stilla och vemodig saknad. Dock är jag så tacksam över att ha tillgång till dessa skattkistor. Jag skulle inte vilja vara utan dem för de ger mig livets alla färgnyanser. Jag känner mig så mycket rikare i livet att över att ha tillgång till fler färger än svart och vitt.

Sorgen är kärlekens pris och jag är stolt över min sorg. Det är ett bevis på att jag älskar.