Vikt-igt

1 juli började jag med min diet med Modifast och jag fick många svar på mitt inlägg om detta. Uppdateringar har efterfrågats så här kommer det.

På dessa ca 6 veckor som gått så har jag gått ned 6 kilo. Det får jag vara nöjd med även om jag givetvis önskar mig ett "Plötsligt så händer det"-moment och att vågen skulle visa det som är mitt slutgiltiga mål.

Det ser så enkelt ut som om det varit ett kilo i veckan men så har det inte varit. De första 6 dagarna försvann 3 kilo. Sedan tog det tvärstopp och min kropp var upptagen med första menstruationen efter förlossningen och då gick jag till och med upp 1 kilo igen. Trots att jag envist höll på med dieten. Sedan tog det någon vecka igen innan det lossnade och jag sakta började gå nedåt igen.

Det är en inre resa att gå på diet för man lär sig mycket om sig själv. Hur och vad man äter och varför man äter som man gör. Jag som trodde att det skulle vara jättesvårt för mig att gå på diet har upptäckt att det där med att inte få äta tillräckligt istället har visat sig vara tvärtom. De gånger vågen står stilla är då jag ätit för litet. Jag måste kämpa för att äta mer och mer regelbundet.

Jag har syndat några gånger under semestern och det har blivit att jag gärna äter sociala luncher och/eller middagar men har då alltid valt de bästa alternativen. Det har blivit en hel del kyckling och sallader men även kött. Det bästa är att jag känner inte att jag uppoffrar något. Jag njuter av maten och kan mycket väl ta några ugnsgrillade potatisklyftor till köttet, men väljer att äta mest sallad till. Det är efter dessa "synderier" som jag upptäckte att vågen gick ned istället för upp och slutsatsen får väl vara att jag fick i mig för lite så att kroppen blev inställd på svält istället.

Den största vinsten är dock inte vad vågen visar. Jag önskar att jag ägt ett måttband och mätt omfånget kring magen för det är där det visar mest. Och känslan! Känslan av att veta att min kropp är på rätt spår igen både med foglossningar och vikten.

Igår tog jag en ensam skogspromenad vid Gunnebo slott, mina barndomstrakter. Att gå helt själv, utan kryckor, utan planering att vägen inte skulle få bli för lång, utan planering att min ork måste räcka hela dagen och antal steg prioriteras... Ja, det är helt underbart och bara den som har eller har haft förhinder att röra sig helt normalt en längre tid kan förstå. 100 % bra kommer det aldrig att bli men att jag skulle kunna ta en ensam skogspromenad var otänkbart för bara 2 månader sedan.

I takt med att jag kan röra mig mer normalt så kommer vikten också att påverkas givetvis. Det är ju främst foglossningarna och graviditeterna som gjort att jag gått upp så mycket i vikt från början. Givetvis spelar min hormonrubbning Pco-s in och när jag gått ned och väger mer normalt så blir det nog mer kost med "långsam mat" som passar mig bäst. Jag har alltid varit bra på att behålla min vikt före och mellan mina graviditeter så jag får hoppas att det kommer att bli likadant igen.

Det är en långlång resa kvar men jag har påbörjat färden.

Tack för allt stöd och peppningar medsystrar och bröder!

Kram/Elisabeth