Det vackraste ordet som finns är imorgon

Häromdagen skrev jag på min status på Facebook: "Elisabeth tänker på Cancerfondens slogan... "Det vackraste ordet som finns är imorgon." Min "nära anhörig" har fått besked om att det bara blir några månader till och det är tungt nu..."

Jag vill inte skriva något utlämnande om min "nära anhörig" på internet, men sjukdomen och prognosen är i allra högsta grad närvarande i våra liv ändå. Det är mycket känslor och tankar...

Min väns fru har också fått besked om att hennes cancer är obotlig. De har också mist barn tidigare och fått höra att så jävligt kan ju inte livet vara att de dessutom skulle kunna drabbas av något sådant här också. Precis som om det skulle finnas en kvot som är uppfylld. När Vendela dog sade en bekant, som också är läkare, att det kunde ju inte hända igen. Sedan dog Vega också.

Det är inte heller första gången cancern slår till i min släkt och vi har fått ta för tidiga avsked. Det är åt helvete! Det finns ingen rättvisa säger man ofta och ibland kan jag svara att tur är väl det! För om livet vore rättvist så kan man ju undra vad man gjort för att förtjäna vissa saker.

En stor rädsla jag har är att jag ej kan vara så närvarande som jag önskar. Mina barn är nästan konstant sjuka och det går inte att träffa infektionskänsliga människor som går på cellgiftsbehandlingar. Jag kunde ej ta avsked av min morfar p.g.a. detta och kunde ej träffa min cancersjuke släkting under en hel vinter p.g.a. detta, men hann ta avsked i sista stund. Så får det inte bli igen. Det får inte bli så!

Vi har redan lärt oss att inte ta något för givet och att vara tacksamma över det vi har. Men det räcker inte. Livet är inte rättvist. Ibland får man lov att säga att det är åt helvete. Jag vill att mina barn ska växa upp med min "nära anhörig". Jag vill jag vill jag vill!

Det vackraste ordet är imorgon.

/Elisabeth