Sista barnmorskebesöket

Idag har jag gått 38+5 veckor av graviditeten och det var sista barnmorskebesöket idag. Det känns mycket märkligt. Mycket märkligt. På fredag är det en CTG-kurva och sedan nästa måndag så är det ju dags! Om det inte startar av sig självt tidigare, men det känns inte så nu.

Sista veckorna har varit tunga av flera olika skäl och orken räcker inte riktigt till. Min "nära anhörigs" cancersjukdom, men också en annan "nära anhörig" som fick spendera ett par nätter på sjukhus. Mina barn har för sjuttioelfte gången varit sjuka med feber och Peter har nog haft "vård av sjukt barn" mer än han har jobbat hela vinterhalvåret. Mina foglossningar är katastrof och jag och barnmorskan har försökt planera för framtiden och rehabilitering efter förlossningen. Arbetsterapeut och hjälpmedel är avbockade, men samtal och planering med sjukgymnast väntar.

Det jobbigaste har dock varit att bebis i magen har haft så varierande rörelsemönster och höga hjärtljud att jag varit orolig flera gånger. Flera gånger har bebis varit så aktiv att hjärtljudsfrekvensen har blivit hög och vi har fått mäta om när bebis lugnat ned sig. Vid ett tillfälle, när jag haft feber själv i flera dagar, så var hjärtljuden ovanligt höga och det märktes att bebis var påverkad av min infektion i kroppen. Detta följdes av flera dagar med lugnare rörelsemönster i magen att jag sökte akut för att kolla upp bebisen. CTG-kurvan var dock normal och bebis började att röra på sig igen efter det besöket.

I fredags så var det återigen dags för ett rutin-CTG och även denna gång så blev hjärtfrekvensen alldeles för hög. Återigen hade jag känt mig febrig i några dagar men inte sjuk. Detta togs på största allvar och efter ett ultraljud utan anmärkning så skickades jag upp på specialistförlossningen för ytterligare kontroller för säkerhets skull. Nästa CTG-kurva visade sig helt normal då bebis lugnat ned sig, men tempen visade att jag hade lite feber. Jag fick träffa en läkare som jag träffat förut, en känd och proffsig läkare, som gjorde ytterligare ultraljud där hon konstaterade att allt såg bra ut. Fostervatten perfekt, andningsrörelser perfekt, flödet i navelsträngen perfekt o.s.v. Om jag kände mig trygg med detta så kunde jag åka hem då jag redan har tid för igångsättning så pass snart. Jag, Peter och barnen tog den ihopslängda förlossningsväskan och åkte hem allihop. Helt slut.

Idag pratade vi om den förestående förlossningen lite grann. Bebis ligger sedan länge med huvudet nedåt, men är inte riktigt fixerad. Till skillnad mot Ville som var fixerad redan innan v.30 har jag för mig. Det känns inte som om vare sig jag eller bebis är redo ännu, utan det blir nog 3 maj som gäller. Jag har för fullt upp med praktiska saker som jag vill hinna göra innan. Det var samma sak med Vilda och Ville och jag vet att när det väl gäller så blir jag beredd. Det finns inte så mycket att välja på.

Det är en märklig känsla att gå och vänta på bebisen. Tänk att nästa vecka så kanske jag ligger på förlossningen. Om en vecka så blir livet för alltid förändrat oavsett hur allting går. Jag hoppas så innerligt på ett livets mirakel och att vi får lära känna en helt ny person i vår familj. En liten majblomma?

/Elisabeth