onsdag, november 24, 2010

Tiden

Tiden går fast samtidigt som den för alltid har stannat...

Idag är det 6 månader sedan som pappa dog. Tiden stannade den dagen men har ändå fortsatt. Ibland känns det som en livstid sedan och ibland som en sekund sedan. Det är väl sorgens kännetecken. I dagarna tar jag också farväl av mitt barndomshem. Jag står där i det som var mammas och pappas vardagsrum och tittar ut över Stensjön och Rådasjön där hela min uppväxt ryms. I det oundvikliga så blir det bra att mamma flyttat nära oss så att vi kan stötta henne, men det är också ett farväl av det som en gång varit. Jag saknar att kunna ringa pappa och fråga saker och det känns så tungt att han inte fick se sina barnbarn växa upp.

Älskade farmor som jag stod så nära. Idag är det hennes födelsedag och hon skulle ha fyllt 85 år. Istället har hon varit borta i drygt 3 år. Det var alltid hon och jag. Hon och jag som fyller år med en dags mellanrum. Hon och jag som spelade spel och pusslade under hela min barndom. Hon och jag som åkte på alla utflykter. Hon och jag som åkte till minneslunden och graven och tände ljus för våra barn. Vi delade så mycket och jag saknar henne! På bara några år så försvann farfar, faster, farmor och nu min pappa. Hela deras familj borta. Det är svårt att förlika sig med den verkligheten. Jag vet att de vita fjädrarna är hälsningar från min farmor. Hon fattas mig!

För tre år sedan satt jag i väntrummet på Fertilitetscentrum Carlanderska och väntade på att våra sista provrörsbefruktade ägg skulle tina upp för att återinsättas. Vårt första ivf-försök misslyckades, vårt andra lyckades och blev Vega som tyvärr dog och vårt tredje försök blev hela 17 ägg, men inget klarade sig hela vägen till att återinföras. Vårt sista hopp stod till dessa två frysta äggen (blastocyster) som hade blivit till samtidigt som Vega blev till. Läkaren kom till mig och sa tyvärr. Det första upptinade ägget klarade sig inte, men jag skulle vänta ca 20 minuter för att se ifall det andra ägget skulle kunna klara sig för att återinsättas. Det var de längsta 20 minuterna i mitt liv. Jag försökte hålla hoppet uppe och hoppades att det skulle betyda tur att det råkade vara farmors födelsedag. Det ägget blev Ville!

Imorgon är det min födelsedag. Mina älskade barn håller mig ung samtidigt som jag kan känna mig som 100 år i kropp och själ ibland. Jag är så djupt tacksam över att de kom! Alla mina barn! Jag behöver inga andra födelsedagspresenter för resten av mitt liv.

2 kommentarer:

  1. Vännen! Får en klump i halsen. Det gör verkligen ont att leva ibland..Blir så glad att du har dina barn hos dig också! Tänk vad vore vi utan dem! kram!!

    SvaraRadera
  2. Hej vännen min!
    Först ett stort GRATTIS på din dag! Du säger precis som jag; behöver inga presenter! Barnen är det bästa man har.
    Vi är så lika du och jag för båda hade vi våra farmödrar med när barn blev till. Sänder många tankar till de våra i Sommarlandet!
    Mångar kramar till dig min vän från
    Gunilla (Nilla)

    SvaraRadera