Vin Diesel är inte fy skam

Att man drömmer mer när man är gravid har man ju hört talas om... Med mina sömnrubbningar och nattvakna, sjuka barn är jag glad om jag hinner drömma något alls känns det som. Och skulle jag råka drömma är det sällan jag kommer ihåg drömmen. Eller så lovar jag mig själv att komma ihåg drömmen när jag vaknar och fem minuter senare så har drömmen försvunnit.

Men den här drömmen glömmer jag inte vill jag lova :-) I morse drömde jag om Vin Diesel. Han satt uppflugen på en hylla med kläder och lånade ut bruna joggingbyxor storlek XL till mig. Jag hade tagit mod till mig för att fråga och han var mycket tillmötesgående. Mycket snygg och tillmötesgående.

I andra delen av drömmen så befinner jag mig i en sjukhusliknande kulvert och joggar med de lånade byxorna. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag måste mjukstarta så att jag inte utmanar kroppen för mycket efter alla foglossningar, men jag njöt av att inte vara rörelsehindrad längre.

Det är inte fy skam att drömma om Vin Diesel och andra delen av drömmen får jag väl ta som en framtida målbild. Att jag kommer att bli mer rörlig igen så småningom.

/Elisabeth, flodhästsgravid i v.35

Händelserik Stockholmsresa...

Stockholm 12 - 15 mars 2010

Nästan framme i Stockholm fick Ville sitt livs första feberkramp och vi var tvungna att larma 112 och Ville fick åka ambulans. Nallen är en gåva till Ville från den proffsiga och empatiska ambulanspersonalen.

Jag kan skriva en hel roman om hur otäck hela upplevelsen var, men att hålla sitt barn som fått feberkramp är hemskt oavsett vilket bagage man än har. Först panik i tron att ens barn ska dö, sedan en litenliten tanke att hoppas och tror att det är en sådan här feberkramp man har hört talas om. Adrenalinkicken gjorde att foglossningarna bara försvann just då och mammainstinkten tvingade mig att vara lugn och pedagogisk för barnens skull... men efteråt kom reaktionen. Mitt i allt kom jag ihåg att ringa våra vänner som väntade besök av oss på kvällen och träffen blev inställd, men jag hoppas vi träffas snart ändå...

Efter ca 2 timmars besök på Astrid Lindgrens barnsjukhus fick vi åka "hem". Sjukhuset var fullbelagt och i vårt undersökningsrum som vi delade med 5 andra barn fanns RS-virus, lunginflammation m.m. Läkaren bedömde att feberkrampen gick under benämningen okomplicerad feberkramp och vi fick med oss en kramplösande medicin ifall det skulle hända igen.

Sent på kvällen anlände vi äntligen till hotellet och fick i oss lite försenad middagsmat. Barnens farbror Håkan hade gjort oss sällskap hela tiden och det var tacksamt för han passade Vilda under tiden Ville blev undersökt m.m.

Tvära kast efter en sömnlös natt med växelvis övervakning av Ville... På lördagen så hade Peter och Vilda biljetter till genrepet av Melodifestivalsfinalen i Globen och Vilda hade varit helt i extas över detta länge. Klart det inte gick att missa detta! Uppklädd och full med glitter överallt så kom de iväg till Globen.



Ville och jag tog det lugnt på hotellrummet med bad och mys framför TV:n. Han var upp och ned i humöret och det märktes att han behövde ta det lugnt. Ja, även mamma behövde detta...




Behövs det sägas hur lycklig Vilda var efter besöket i Globen? Hatten är ett minne därifrån och hon pratade oavbrutet om alla upplevelser från besöket. Erik Saade och Ola Svensson var storfavoriterna så klart.



På kvällen blev det besök hos kusin Matheo och bonuskusin Phoebe hemma hos farbror Håkan med tjej Suss. Då var Ville sitt vanliga pigga jag igen och barnen lekte bra ihop.

Kusin Matheo och Ville är ganska lika med sitt blonda kerubhår och stora intresse för bilar, bilar, bilar. Trots ålderskillnad på över 2 år så pratar alla bilintresserade samma språk.

Vilda får hjälp av sin idol Phoebe. Hon är ju några år äldre och då är det klart att man ser upp till henne. Att Phoebe är en riktigt prinsesstjej med långt fint hår gör ju inte saken sämre.

Ville dansar till Melodifestivalen på TV och underhåller oss vuxna. De andra barnen njuter av lördagsgodis.

Vilda dansar såklart också och när Erik Saades "Manboy" kommer så är showen i full gång. Vilda härmar de vuxnas dans riktigt bra och jag skulle inte bli förvånad om båda mina barn kommer att ha dans som en stor del i sina liv i framtiden. De är födda med dans i kroppen.

Söndag morgon och det blir en lugn förmiddag på hotellet. Det var ett stort rum med hela 5 bäddar så barnen hade en hel bäddsoffa som sin egen myslekplats.

Spädbarnsfonden riks årsmöte 14 mars i Gamla stan i Stockholm och jag blir avtackad för mitt engagemang inom riks styrelse och arbetet med Spädbarnsfondens hemsida m.m. Det känns så skönt, men ändå sorgligt, att avrunda det kapitlet i mitt liv. Jag hinner helt enkelt inte med längre utan barnen och familjen måste få ta mer fokus från mig.

När jag höll mitt korta improviserade tacktal, som inte är min starka sida, så sprang båda barnen fram och ville vara med mig. Gullungar. Jag fick en tavla med två flickänglar som fotograf Paulina fotograferat till Spädbarnsfondens Magasin. Underbart foto som givetvis påminner mig om Vendela och Vega...

Bilen rullade inte en meter till utan att vi installerat en backspegel i bilen så att vi hela tiden kunde ha uppsikt över Ville där bak. Om inte Vilda larmat om att Ville såg konstig ut i fredags så vet jag inte hur länge han hade krampat utan vår vetskap. Usch, hemska tanke...

På kvällen blev det besök hos bonusfarfar Jan, bonusfarmor Siv-Britt och bonusfarbror Leif utanför Uppsala. God middag och gott sällskap och barnen var på sitt bästa och mest aktiva humör. De lekte på barnens nivå och lyckan var gjord. Vi träffas inte så ofta p.g.a. avståndet så desto viktigare att ha foton att visa barnen för att skapa och behålla relationen.

På väg hem på måndag förmiddag. Händelsrik helg men det var ändå skönt att komma iväg för det var riktigt länge sedan vi åkte iväg. Hotellfrukostarna saknas redan...

Flera pauser längs vägen för att lufta barnen, men också nödvändigt för mina foglossningar. Vi var helt klart oroliga för en ny feberkramp längs vägen, men resan gick bra. Ville är omgiven av sina båda snuttefiltar; sitt rutiga påslakan och mammas hår.

15 mars så hade Peter och jag varit tillsammans i 10 år och förlovade i 8 år. Detta firade vi med att jag fick rosor från Statoil, två veckotidningar och en godispåse från Statoil när vi skulle åka hemåt. På vägen blev det riktigt gourmetmiddag på McDonalds i Jönköping. Romantiskt värre... Det kunde man inte tro för 10 år sedan att man skulle fira så här, men orken räcker inte riktigt till. Firandet får väl bestå i att vi faktiskt äntligen kom iväg på en liten minisemester till Stockholm.

På kvällen var det skönt att komma hem igen. Vi var helt slut efteråt, men det var värt det.

/Elisabeth

Tack Spädbarnsfonden Västra Götaland!

Delar av nygamla styrelsen vid Spädbarnsfonden
Västra Götalands årsmöte 21 februari 2010.

Nu ikväll fick jag äntligen till ett tackbrev till alla medlemmar i Spädbarnsfonden Västra Götaland. Det kändes bra att få till brevet som ett avslut på över 5 års engagemang inom föreningen. Ett engagemang som har tagit en stor del av mitt liv och som fått mig att växa som människa. Sorgligt men skönt på samma gång...


"Tack för mig!

För ett tag sedan så skrev jag mitt sista nyhetsmejl med aktiviteter för mars 2010. Det känns både vemodigt och skönt på samma gång.

Hösten 2004 höll jag min första "Svårt att få barn igen-träff" för Spädbarnsfondens medlemmar och på våren 2005 blev jag distriktssamordnare för Västra Götaland. Sedan kom Henrik Ahlstrand med fru Susanna och Helén Hultgren och delade uppgiften som distriktssamordnare med mig och det är jag mycket tacksam för.

På min väg har jag träffat många människor som, liksom jag själv, drabbats av det ofattbara att mista sitt/sina barn men också många anhöriga och människor som arbetar med att bemöta sorg. Ibland har våra vägar endast korsats med varandra och ibland har vi kommit att betyda mycket för varandra.

Distriktet Västra Götaland har vuxit enormt stort både till antal medlemmar och antal aktiviteter under min tid. Sedan november 2007 har vi en egen lokal styrelse där jag blev ordförande från start och sedan februari 2008 har vi en egen lokal att träffas i. Det går inte att nämna alla människor som hjälpt till på vägen i både smått som stort, men utan er hade det aldrig gått! Alltifrån till att baka till minnesstunder, skänka saker till lokalen till att hålla i träffar eller delta i styrelsearbete.

Nu kommer jag att försöka fokusera mer på familjen för om allt går som det ska så får vi tillökning i början av maj i år. 14 mars kommer jag även att avgå som webbansvarig för Spädbarnsfonden på riks årsmöte. Något litet hörn i Spädbarnsfonden är jag nog med på, men utan ansvar och tidskrav.

Jag önskar den nygamla styrelsen och alla engagerade själar lycka till med sitt viktiga arbete och framför allt tack för att jag kan avgå i lugn och ro. Jag behöver inte oroa mig utan är helt övertygad om att ni är kapabla till att fortsätta den viktiga verksamhet vi bedriver. "Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon."

Stort tack för de fina blommorna och presenterna med hjärttema som jag fick på årsmötet 21 februari! Det passade så bra med hjärttema för jag brukar alltid säga att alla mina barn finns i mitt hjärta och Spädbarnsfonden och alla människor jag mött genom föreningen under åren kommer också alltid att finnas bevarade i mitt hjärta!

Många varma hälsningar

/Elisabeth Thieme"

Positiva klubben

Ville vaknar som vanligt med tuppen och kommer och väcker mig med sitt vanliga glada ljusa Heeeeeej! Strax därefter kommer Vilda och tillsammans myser vi i soffan där jag ligger p.g.a. foglossningarna.

Vilda tittar ut genom fönstret och sträcker glatt ut armarna mot himlen och utbrister:
- Mamma! Det börjar bli vår och det blåa kommer fram. Det varma kommer fram. Och blommorna kommer fram!

Vid tillväxtultraljudet idag så gick allting bra. Bebisen väger ca 1800 g nu och håller sig lite under medel, men helt på sin kurva. Liknande Vendela och Vilda. Även denna läkare trodde att det var en liten tjej, men det går inte att säga säkert.

Solen sken och Peter, som är hemma för vård av barn, tog hela sin förkylda familj på en bilutflykt till Varberg. Det var jätteskönt att komma ut och se annat än de fyra väggarna hemma och även barnen njöt av att komma ut. Inte så mycket fysisk aktivitet utomhus, men det blev varsin vårglass i värmen i bilen.

Sådana här dagar måste man samla på sig alla positiva saker och fylla på det positiva förrådet. Det behövs sannerligen med allt som händer i våra liv och i vår närhet. Livet är både glädje och sorg, solsken och regn, och de existerar bredvid varandra hela tiden. Trots allt tungt och svårt som inte går att trolla bort, så var det en sådan dag idag där det var lättare att se det ljusa omkring oss. Sådana dagar behövs!

/Elisabeth

Tiden springer iväg...

Gravidmagen v.30+0 (v.31)
25 februari 2010

Äppelbody med tillhörande tights och
Muminbody till bebisen från Lindex.

Sängkläder med tillbehör till bebisen.
Allting med tema Mumintrollen.

Livet rusar på i 190 knyck och det gäller att hålla i sig i svängarna. Sedan några veckor så har jag känt mig tungt höggravid och foglossningarna har blivit fler. Nu kan jag inte själv hämta barnen på dagis längre utan är mer och mer beroende av Peters insatser.

Vi har fått ett jobbigt sjukdomsbesked i min närhet som tar mycket tankar, men jag vill inte skriva i bloggen om det...

Barnen är nästan konstant sjuka på ett eller annat sätt och Peter har nog haft mer "Vård av sjukt barn" sista månaderna än vad han har hunnit med att arbeta...

Försäkringskassans handläggare och jag hade ett 45 minuter långt telefonsamtal där hon inte betvivlade hur sjuk jag var med foglossningarna MEN hon vill få reda på hur mycket jag kunde arbeta. Jag fick anstränga mig för att verkligen berätta hur illa det är och det är inte så lätt som det låter. Jag har vant mig vid så mycket att det blivit ett normaltillstånd och måste påminna mig om det är det ju faktiskt inte. Eftersom jag varken kan stå, sitta, gå eller ligga längre stunder är det inte så lätt att hitta arbetsuppgifter till mig och jag sa faktiskt att oavsett vad hennes beslut blir om ersättning, så kan jag inte arbeta i vilket fall.

Jag fick också förklara läkarens anteckningar i sjukintyget och att jag mist två barn under graviditeteten för det står ju inte svart på vitt. Det var en mycket sympatisk handläggare måste jag betona, men det är skrämmande att jag var tvungen att förklara sjukdomstermer för henne. Jag som är teknikutbildad. Jag tror att det ordnar sig med sjukskrivning, men jag tänker på alla människor som inte har lika lätt att prata för sig som jag själv. Det är fel på hela systemet att handläggare utan medicinska kunskaper ska gå före läkares ordinationer och läkarintyg.

Lilla bebisen sköter sig exemplariskt i magen och barnmorskan har fått mäta om hjärtljuden de två sista gångerna för att bebisen varit för livlig vid undersökningstillfället. Det ska vara olika hjärtfrekvenser beroende på vila eller aktivitet och helst ska man höra accelerationerna från vila till aktivitet, men det är inte lätt när bebisen är aktiv så mycket. Det blir nog en till liten Vilda. *puh*

Barnmorskan har bokat upp besök fram till beräknad förlossning och snart är det dags för sammanställning och att prata förlossningsönskemål. Jag hänger inte riktigt med känner jag. Ena delen försöker planera framåt och handlar lite babykläder och beställer praktiska förberedelser hemma av Peter, men den andra delen fattar inte riktigt att det är en bebis till på gång. Hoppas så att allt går bra.

Imorgon är det dags för tillväxtultraljud igen. Det var ju bara häromdagen vi gjorde det förra gången känner jag, men i verkligheten har det hunnit gå en hel månad sedan sist.

Kram/Elisabeth v. 31+4 (i v.32)