Händelserik Stockholmsresa...

Stockholm 12 - 15 mars 2010

Nästan framme i Stockholm fick Ville sitt livs första feberkramp och vi var tvungna att larma 112 och Ville fick åka ambulans. Nallen är en gåva till Ville från den proffsiga och empatiska ambulanspersonalen.

Jag kan skriva en hel roman om hur otäck hela upplevelsen var, men att hålla sitt barn som fått feberkramp är hemskt oavsett vilket bagage man än har. Först panik i tron att ens barn ska dö, sedan en litenliten tanke att hoppas och tror att det är en sådan här feberkramp man har hört talas om. Adrenalinkicken gjorde att foglossningarna bara försvann just då och mammainstinkten tvingade mig att vara lugn och pedagogisk för barnens skull... men efteråt kom reaktionen. Mitt i allt kom jag ihåg att ringa våra vänner som väntade besök av oss på kvällen och träffen blev inställd, men jag hoppas vi träffas snart ändå...

Efter ca 2 timmars besök på Astrid Lindgrens barnsjukhus fick vi åka "hem". Sjukhuset var fullbelagt och i vårt undersökningsrum som vi delade med 5 andra barn fanns RS-virus, lunginflammation m.m. Läkaren bedömde att feberkrampen gick under benämningen okomplicerad feberkramp och vi fick med oss en kramplösande medicin ifall det skulle hända igen.

Sent på kvällen anlände vi äntligen till hotellet och fick i oss lite försenad middagsmat. Barnens farbror Håkan hade gjort oss sällskap hela tiden och det var tacksamt för han passade Vilda under tiden Ville blev undersökt m.m.

Tvära kast efter en sömnlös natt med växelvis övervakning av Ville... På lördagen så hade Peter och Vilda biljetter till genrepet av Melodifestivalsfinalen i Globen och Vilda hade varit helt i extas över detta länge. Klart det inte gick att missa detta! Uppklädd och full med glitter överallt så kom de iväg till Globen.



Ville och jag tog det lugnt på hotellrummet med bad och mys framför TV:n. Han var upp och ned i humöret och det märktes att han behövde ta det lugnt. Ja, även mamma behövde detta...




Behövs det sägas hur lycklig Vilda var efter besöket i Globen? Hatten är ett minne därifrån och hon pratade oavbrutet om alla upplevelser från besöket. Erik Saade och Ola Svensson var storfavoriterna så klart.



På kvällen blev det besök hos kusin Matheo och bonuskusin Phoebe hemma hos farbror Håkan med tjej Suss. Då var Ville sitt vanliga pigga jag igen och barnen lekte bra ihop.

Kusin Matheo och Ville är ganska lika med sitt blonda kerubhår och stora intresse för bilar, bilar, bilar. Trots ålderskillnad på över 2 år så pratar alla bilintresserade samma språk.

Vilda får hjälp av sin idol Phoebe. Hon är ju några år äldre och då är det klart att man ser upp till henne. Att Phoebe är en riktigt prinsesstjej med långt fint hår gör ju inte saken sämre.

Ville dansar till Melodifestivalen på TV och underhåller oss vuxna. De andra barnen njuter av lördagsgodis.

Vilda dansar såklart också och när Erik Saades "Manboy" kommer så är showen i full gång. Vilda härmar de vuxnas dans riktigt bra och jag skulle inte bli förvånad om båda mina barn kommer att ha dans som en stor del i sina liv i framtiden. De är födda med dans i kroppen.

Söndag morgon och det blir en lugn förmiddag på hotellet. Det var ett stort rum med hela 5 bäddar så barnen hade en hel bäddsoffa som sin egen myslekplats.

Spädbarnsfonden riks årsmöte 14 mars i Gamla stan i Stockholm och jag blir avtackad för mitt engagemang inom riks styrelse och arbetet med Spädbarnsfondens hemsida m.m. Det känns så skönt, men ändå sorgligt, att avrunda det kapitlet i mitt liv. Jag hinner helt enkelt inte med längre utan barnen och familjen måste få ta mer fokus från mig.

När jag höll mitt korta improviserade tacktal, som inte är min starka sida, så sprang båda barnen fram och ville vara med mig. Gullungar. Jag fick en tavla med två flickänglar som fotograf Paulina fotograferat till Spädbarnsfondens Magasin. Underbart foto som givetvis påminner mig om Vendela och Vega...

Bilen rullade inte en meter till utan att vi installerat en backspegel i bilen så att vi hela tiden kunde ha uppsikt över Ville där bak. Om inte Vilda larmat om att Ville såg konstig ut i fredags så vet jag inte hur länge han hade krampat utan vår vetskap. Usch, hemska tanke...

På kvällen blev det besök hos bonusfarfar Jan, bonusfarmor Siv-Britt och bonusfarbror Leif utanför Uppsala. God middag och gott sällskap och barnen var på sitt bästa och mest aktiva humör. De lekte på barnens nivå och lyckan var gjord. Vi träffas inte så ofta p.g.a. avståndet så desto viktigare att ha foton att visa barnen för att skapa och behålla relationen.

På väg hem på måndag förmiddag. Händelsrik helg men det var ändå skönt att komma iväg för det var riktigt länge sedan vi åkte iväg. Hotellfrukostarna saknas redan...

Flera pauser längs vägen för att lufta barnen, men också nödvändigt för mina foglossningar. Vi var helt klart oroliga för en ny feberkramp längs vägen, men resan gick bra. Ville är omgiven av sina båda snuttefiltar; sitt rutiga påslakan och mammas hår.

15 mars så hade Peter och jag varit tillsammans i 10 år och förlovade i 8 år. Detta firade vi med att jag fick rosor från Statoil, två veckotidningar och en godispåse från Statoil när vi skulle åka hemåt. På vägen blev det riktigt gourmetmiddag på McDonalds i Jönköping. Romantiskt värre... Det kunde man inte tro för 10 år sedan att man skulle fira så här, men orken räcker inte riktigt till. Firandet får väl bestå i att vi faktiskt äntligen kom iväg på en liten minisemester till Stockholm.

På kvällen var det skönt att komma hem igen. Vi var helt slut efteråt, men det var värt det.

/Elisabeth