Fågelungen Vilja

Älskade lilla Vilja är snart 6 veckor nu och det har hunnit hända mycket i hennes korta liv. Det har varit så händelserika veckor att på ett sätt så känns det som om det vore år sedan som hon föddes och på ett sätt så kan jag inte fatta att det redan har hunnit gå över 5 veckor.

Älskade lilla Vilja var inte stor när hon föddes, 3090 g, men lång, 52 cm, och det är kurvan som hon följer. Smal och lång. Amningen fungerade bra i början men hon får mjölkersättning nu för min mjölk räcker inte till och det är bara tröstamning som gäller. Det känns tungt att amningen gått åt skogen och rent logiskt så förstår jag varför, men känslomässigt så är det tungt.

På dessa snart 6 veckor så har min cancersjuke pappa legat inlagd på sjukhus med flera telefonsamtal om att hans liv var på upphällningen... tills det en dag var det sista telefonsamtalet. Vilja hann att träffa honom vid tre tillfällen för jag tog med henne när jag kunde och fotograferade även dem tillsammans. Älskade lilla Vilja fick aldrig chansen att lära känna sin morfar, men jag ville att hon skulle se att de hade hunnit träffas innan han dog. Det var pappas vilja att hinna vara med tills barnbarnet var fött och läkarna sa att det absolut inte var någon fara för att han inte skulle hinna det. Han skulle få gott om tid att träffa sitt barnbarn. Det blev 20 dagar.

Lilla Vilja har hunnit med 5 besök hos läkare på 5 veckor... Första dagen när hon var född fick Peter och Vilja åka tillbaka till förlossningen för hon hade svårt att andas och kräktes mycket fostervatten. Hon fick hjälp med detta och det blev sakta bättre.

Sedan fick Vilja och Peter åka in akut till barnakuten för BVC-sköterskan tyckte inte utslagen på Viljas lår såg bra ut med tanke på att jag hade rosfeber och att Vilja hade små sår efter att ha varit så torr på fötterna. Det visade sig vara vanliga hormonplitor på låret och faran kunde blåsas av.

Sedan blev hon mer och mer förkyld och fick koksaltslösning och Nezeril i näsan i flera dagar men ammade mindre och mindre. Förkylningen gick ned i luftrören och hon spydde upp slem och hade svårt att andas. Lilla fågelungen var så medtagen och orkade inte ens amma. Då blev hon inlagd först en natt och sedan en natt till på barnsjukhuset och fick hjälp med adrenalin och koksaltslösning. Peter fick vara med Vilja för mina foglossningar omöjliggjorde att jag kunde vara där och det kändes hårt för mammahjärtat.

Sedan började hennes navel lukta illa och se illa ut. Den borde ha lossnat långt tidigare men inte gjort det. Jag ringde sjukvårdsupplysningen torsdagkvällen innan pappas begravning och hon sa att allt var bra så länge det inte var rött och svullet. Söndag morgon så åkte Peter till vår vårdcentral så att de fick titta för säkerhets skull för det såg fortfarande illa ut, men de bedömde att det var ok. Ett par timmar senare så var naveln givetvis röd och svullen och sjukvårdsupplysningen tyckte att vi skulle åka in till barnakuten omedelbart ifall det var en infektion.

Första beskedet från Peter som var med Vilja på barnakuten gällde att Vilja skulle bli inlagd och få antibiotika för infektionen och att det var allvarligt. Andra beskedet blev att det nog inte var en infektion men kanske en liten rest från fosterstadiet i naveln. Tredje beskedet blev att det inte var någon fara alls utan att Viljas navel ser helt enkelt ut på detta viset. Nu har den trillat av och det sista håller på att läka.

Alla dessa läkarbesök, och för att inte tala om flera BVC-besök för att hon haft svårt för att gå upp i vikt, har varit jobbiga och jag hoppas att det lugnat ned sig nu. Det blir sådan oro och adrenalinpåslag varje gång för vi har inte det där skyddsskalet kvar att det händer andra men inte oss kvar. Vi vet att allt kan hända.

I takt med att Vilja återfått sin ork så har det kommit stora leenden och hon försöker även att prata. Van som hon är med två storasyskon så sover hon bäst när det är stoj och stök omkring henne. Ibland får jag väcka henne för att hon ska få i sig tillräckligt med mat och hennes taniga fågelben har äntligen fått lite hull på sig.

Jag vill verkligen insupa allt mysigt och fint med bebistiden med Vilja. Det är sista barnet vi får och allting jag upplever nu är för sista gången. Det känns både skönt och vemodigt på samma gång. Jag kommer säkert att gråta en skvätt när det är dags att rensa ut storlek 50-56 kläderna...