Sorgen är kärlekens pris

X - Hur har sommaren varit då?
E - Jo, det har varit både och. Själva då?
X - Vadå både och? Det måste väl ha varit bra eller dåligt?
E - Ja, som du kanske kommer ihåg så dog min pappa i början på sommaren och så är det en hel del praktiskt att ordna efter honom. Annars har det väl varit bra med hyfsat friska barn och vi kom iväg och tältade och var på Astrid Lindgrens värld. I ösregn, men det gick det också.
X- Vad tråkigt att det regnade. Vi själva har knappt varit hemma på hela sommaren. Vi har...........

En sådan här konversation hade jag för ett tag sedan och jag har haft det i bakhuvudet ett tag. Är livet så svart eller vitt för vissa personer? Måste det vara bra eller dåligt, glädje eller sorg? Jag har hört mig själv säga miljoner gånger till människor att vi har glädje och sorg på samma gång. Är inte det naturligt när man mist någon? Det känns ibland som att sorgen ska få finnas en kort tid i början och sedan ska man raskt "gå vidare".

Det finns en ytlighet eller rädsla för vissa människor att prata om svåra saker så att det blir konslat och onaturligt hurtigt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon gråter en stund? Jag har lärt mig att anpassa nivån och svaren beroende på vem jag pratar med och beroende på situationen. I början av min sorg efter Vendela hade jag inte lika lätt för att styra detta, men efter flera törnar så lärde jag mig. Att blotta sitt inre för någon som föredrar att prata om vädret gör för ont.

Det är märkligt att det ska vara så svårt att bemöta andra människor i sorg. Sorg är något vi alla oundvikligen kommer att drabbas av på ett eller annat sätt i livet. Kanske är det bra att jag läste bland höstens kursutbud från Medborgarskolan att det anordnas en kurs i sorgbearbetning? Samtidigt så känns det olustigt att läsa: "Här får du ett kraftfullt konkret verktyg i att förlösa sorgen så att du kan gå vidare i livet." Kanske har jag för känsliga spröt som märker orden, men jag tror inte på någon kurs för att fixa sorgen och orden "gå vidare" är jag allergisk mot.

På internet finns det idag gott om utbud på sorgkurser. Många är så kallade certifierade coacher och pratar om sina egna erfarenheter på områden inom sorg. Kanske finns det bra och livserfarna coacher om man har tur, men jag skulle absolut inte vilja hamna hos en ung människa vars sorgerfarenhet har bestått av egen sjukdom och som nu känner att hon vill frälsa världen efter att ha gått en sorgcertifieringskurs. Att mista sitt barn eller sin pappa är något helt annat. Att träffa andra som har liknande sorgsituation tror jag är viktigast. Det vet jag efter egen erfarenhet efter att ha hållit i flera samtalsgrupper i Spädbarnsfondens regi.

"Sorgbearbetning hjälper dig att lämna smärtan och sorgen över dina förluster. Erfarenhet visar att du då försonas med det förflutna och känner glädje. Ett annat resultat blir att du blir tryggare i din relation till dig själv och till andra, och att du får ny energi, livslust och arbetsglädje."

Så hurtigt står det på en hemsida med ytterligare sorgcertifierade coacher bakom. Tänk om livet hade varit så enkelt att men genom att gå en kurs kan lämna smärtan och sorgen? Jag är inte rädd för sorgen. Jag har gråtit så mycket i mitt liv att det bildades saltkristaller i mina ögonfransar. Jag vet att sorgen gör mindre ont med tiden, men att sorgen övergår mer i saknad. Jag är inte heller rädd för kärleken och glädjen. Jag kan känna djup glädje och gråta inombords på samma gång. Livet är inte så enkelt svart eller vitt.

Att vara ledsen, gråta och sakna... det är ju ett bevis på att man älskat någon! Inom mig har jag flera olika skattkistor med minnen och kärlek för mina barn och min pappa som jag tar fram då och då. Ibland gör det så in i helvetes ont att öppna skattkistorna och ibland så är det en stilla och vemodig saknad. Dock är jag så tacksam över att ha tillgång till dessa skattkistor. Jag skulle inte vilja vara utan dem för de ger mig livets alla färgnyanser. Jag känner mig så mycket rikare i livet att över att ha tillgång till fler färger än svart och vitt.

Sorgen är kärlekens pris och jag är stolt över min sorg. Det är ett bevis på att jag älskar.

Tendens Special - Familjen Törnwall, nio år senare

I det fjärde och sista programmet i Tendens Special så återvänder Mia Blomgren till Familjen Törnwall i Hisingsbacka utanför Göteborg. Tillsammans går de åter upp till den plats där Björn och Kerstin förlorade sin son Filip.

I reportaget ”Att mista ett barn” från 2001 berättade familjen om hur det är när den värsta av alla mardrömmar inträffar. Nu har det gått 11 år sedan olyckan inträffade. Står Filips rum fortfarande orört kvar? Har det blivit lättare för Mormor Doris att prata om det om hände? Och varför vill Björn inte berätta vad han arbetar med förrän Blomgren återser honom på plats i Göteborg?

I P1:s sommarserie ”Tendens Special” får vi fyra onsdagar i rad med start den 28 juli, följa Mia Blomgren i mötet med några av de människor hon mött under sina 17 år som reporter på Sveriges Radio.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=3814028

Vikt-igt

1 juli började jag med min diet med Modifast och jag fick många svar på mitt inlägg om detta. Uppdateringar har efterfrågats så här kommer det.

På dessa ca 6 veckor som gått så har jag gått ned 6 kilo. Det får jag vara nöjd med även om jag givetvis önskar mig ett "Plötsligt så händer det"-moment och att vågen skulle visa det som är mitt slutgiltiga mål.

Det ser så enkelt ut som om det varit ett kilo i veckan men så har det inte varit. De första 6 dagarna försvann 3 kilo. Sedan tog det tvärstopp och min kropp var upptagen med första menstruationen efter förlossningen och då gick jag till och med upp 1 kilo igen. Trots att jag envist höll på med dieten. Sedan tog det någon vecka igen innan det lossnade och jag sakta började gå nedåt igen.

Det är en inre resa att gå på diet för man lär sig mycket om sig själv. Hur och vad man äter och varför man äter som man gör. Jag som trodde att det skulle vara jättesvårt för mig att gå på diet har upptäckt att det där med att inte få äta tillräckligt istället har visat sig vara tvärtom. De gånger vågen står stilla är då jag ätit för litet. Jag måste kämpa för att äta mer och mer regelbundet.

Jag har syndat några gånger under semestern och det har blivit att jag gärna äter sociala luncher och/eller middagar men har då alltid valt de bästa alternativen. Det har blivit en hel del kyckling och sallader men även kött. Det bästa är att jag känner inte att jag uppoffrar något. Jag njuter av maten och kan mycket väl ta några ugnsgrillade potatisklyftor till köttet, men väljer att äta mest sallad till. Det är efter dessa "synderier" som jag upptäckte att vågen gick ned istället för upp och slutsatsen får väl vara att jag fick i mig för lite så att kroppen blev inställd på svält istället.

Den största vinsten är dock inte vad vågen visar. Jag önskar att jag ägt ett måttband och mätt omfånget kring magen för det är där det visar mest. Och känslan! Känslan av att veta att min kropp är på rätt spår igen både med foglossningar och vikten.

Igår tog jag en ensam skogspromenad vid Gunnebo slott, mina barndomstrakter. Att gå helt själv, utan kryckor, utan planering att vägen inte skulle få bli för lång, utan planering att min ork måste räcka hela dagen och antal steg prioriteras... Ja, det är helt underbart och bara den som har eller har haft förhinder att röra sig helt normalt en längre tid kan förstå. 100 % bra kommer det aldrig att bli men att jag skulle kunna ta en ensam skogspromenad var otänkbart för bara 2 månader sedan.

I takt med att jag kan röra mig mer normalt så kommer vikten också att påverkas givetvis. Det är ju främst foglossningarna och graviditeterna som gjort att jag gått upp så mycket i vikt från början. Givetvis spelar min hormonrubbning Pco-s in och när jag gått ned och väger mer normalt så blir det nog mer kost med "långsam mat" som passar mig bäst. Jag har alltid varit bra på att behålla min vikt före och mellan mina graviditeter så jag får hoppas att det kommer att bli likadant igen.

Det är en långlång resa kvar men jag har påbörjat färden.

Tack för allt stöd och peppningar medsystrar och bröder!

Kram/Elisabeth

Ljusa vykort

Marcus Birro och hans sambo Jonna Vanhatalo har mist två små barn och har precis fått sitt andra levande mirakel till. I sin sorgbearbetning skrev Marcus boken "Svarta vykort". Idag skriver Marcus så fint i sin blogg om ljusa vykort och jag vill tipsa om hans blogg där inlägget går att läsa. http://blogg.passagen.se/marcusbirro/entry/ljusa_vykort


Mitt svar till Marcus blev:

"Jag gråter Marcus. Du berör och har förändrat så mycket mer än du tror!

När jag fick beskedet om att lilla Vega, 17 veckor gammal, också dött i min mage så hade jag precis läst Svarta vykort och tack vare dina ord så kunde jag ställa krav på värdigt bemötande mitt i all min chock och sorg. Dina ord gjorde så att min lilla Vega fick en värdig entré, ett värdigt omhändertagande och en fin minnesstund.

Jag är så glad för er skull för att ni fått ytterligare ett mirakel. Och jag är så glad att du känner att du kan och vill skriva ljusa vykort också.

Du och Jonna gör stor skillnad här i världen för många människor!"

Boken "Svarta vykort" rekommenderas starkt och den finns att köpa på Spädbarnsfonden hemsida http://www.spadbarnsfonden.se/article.asp?ArticleId=5

Varma hälsningar/Elisabeth

Saknaden efter pappa

Pappas begravning har varit, praktiska saker som bouppteckning och tackkort ordnas och saknaden smyger sig på mer och mer. Det var inte så här det var tänkt...

Mamma, jag och Vilja var och gjorde fint på Vendelas och Vegas grav på Vendelas 8-årsdag 8 juli och samtidigt lade vi blommor i minneslunden till pappa för första gången. Sedan kom brevet att pappas aska hade blivit strödd i minneslunden dagen efter. Det kändes "bra" att vi hade varit där och förberett med blommor. Minneslunden ligger precis bakom tjejernas grav, så det känns som om de är på samma ställe allihop.

Vendelas årsdag var tung i år. Det var alltid mamma och pappa som var med och "firade" våra saknade döttrar på årsdagarna. Vi besökte alltid graven, gjorde fint, fikade och utflyktade tillsammans just dessa dagar.

När Vendela dog sade hennes kusin Joel, då 3 år, att Vendela var på månen. Detta för att hans föräldrar alltid sa att de älskade honom till månen och tillbaks. Detta anammade vi, och speciellt pappa, att Vendela var på månen och så fort månen lyste sa vi alltid att nu tänker Vendela på oss. I Vendelas minnesannons i år stod det: "När månen lyser vet vi att du, lillasyster Vega och morfar Sture tänker på oss." Vem vet vart våra älskade tar vägen i livet efter detta, men för oss är det en tröstande tanke att ha vårt uttryck med att de kikar på oss från månen.

I förrgår åkte vi på utflykt med våra vänner Camilla och Victor till Fallens dagar i Trollhättan. Det var mysigt och det gick bra med alla barnen. Jag var dock inte beredd på alla minnen från hela min barndom. Där var den rosa kiosken i Lödöse där vi alltid stannade och köpte festis till mig, fast nu hade den sorgligt nog stängt igen efter mångamånga år. Pappa berättade varenda gång att när jag var liten så höll jag på att strypa honom när han körde bil för att han glömde stanna och köpa schleschlis (festis) till mig. Det var på den tiden då barnen inte hade säkerhetsbälte bak i bilen. Nu finns det ingen pappa som berättar samma historia för sjuttioelfte gången.

Minnen från min farmors mamma i Lödöse som alltid sparade en bit mögelost till mig att ta med mig hem efter våra besök. Minnen från farmor och farfar som alltid var med på våra utflykter och speciellt då till Fallens dagar. Minnen från min fasters familjs sommarhus utanför Lödöse där vi brukade besöka på somrarna och bada och plocka bär. Minnen, minnen, minnen...

Två dagar innan pappa dog var jag själv och hälsade på pappa på sjukhuset. Han hade fått mycket morfin och hade svårt att prata. Han ville så gärna förmedla något och det jag fick fram var Trollhättan, kanal och banta. Han ritade med sina darriga fingrar upp kanalerna i Trollhättan, men vad han ville ha sagt förstod jag aldrig ordentligt. Han pratade också om Riskullaverket som finns där vi bor. Det var inget konstigt att min pappa pratade om energi, vatten och el men just den här gången fick jag inget sammanhang och kanske hade inte pappa det själv heller.

Det var vid samma besök som jag fick sagt att jag älskade honom. Pappa var sin generations man och pratade inte direkt känslor utan visade mer praktiskt att han älskade sin familj. Jag funderade under hela besöket på hur jag skulle få sagt dessa orden till pappa och när en sjuksköterska kom in kändes det som om jag försatt chansen. Istället blev det enklare vid avskedet och inte så laddat att helt sonika säga till pappa vid hej då-kramen att "Du vet ju att jag älskar dig, så det behöver jag väl inte säga." Pappa kramade min hand hårt och längre än vanligt och när jag sade att vi ses i morgon eller i övermorgon så sa han eftertänksamt : "Tror du det?"

Nästa gång jag träffade pappa var två dagar efter när han tog sina sista andetag. Mamma och jag hann precis fram och vi pratade till honom att vi älskade honom. Kanske var det för sent, men kanske finns medvetandet kvar in i det sista och hör allting. Jag vet att pappa kände sig älskad och vi kände oss älskade av honom. Dagen innan han dog hade han och mamma fått en hel dag tillsammans och pratat mycket. För hans egen skull var det skönt att han slapp att lida mer. För oss som är kvar är den eviga saknaden... och minnena.

Minnenas väg till Trollhättan... Farmors mamma dog redan 1984, men inom loppet av de sista sju åren så har min farfar, min faster (också cancer), min farmor och nu också min pappa dött. De personer som jag delade dessa minnen med är för alltid borta och jag kan ibland känna mig så gammal. Ja, andra nära och kära har ju också dött, men nu tänkte jag specifikt på dessa saknade människor när vi åkte till Fallens dagar. För visst är det så att vissa platser och händelser alltid förknippas med olika minnen och människor.

Vilda saknar sin morfar något oerhört och har börjat att sova i vår säng och vill helst inte somna om inte jag ligger bredvid. Hon frågar om livet och döden och vart morfar är nu. Den mest hjärtskärande gråten kom när hon förstod att döden innebar att morfar inte skulle komma tillbaka igen. De stod varandra så nära. Ville skrattar när han ser ett foto på pappa och än så länge verkar han komma ihåg sin morfar. Vilja fick 20 dagar med pappa och de hann att träffas tre gånger. Jag är så ledsen över att de inte hann att skapa fler minnen tillsammans så som jag fick chans att skapa minnen med mina äldre släktingar.

Få se om månen lyser extra starkt ikväll. Saknaden gör det i alla fall.

"Låt oss komma ihåg våra vackra dagar
De dagar vi var glada
Då vi var många då solen sken
Då gömda fåglar sjöng efter regnet"

G. Flaubert

/Elisabeth

Annonser i Göteborgs-Posten idag

8 år... Alltid några sekunder bort, men ändå en livstid sedan.

Göteborgs-Posten 8 juli 2010

8 år sedan livet förändrades

Jag tänker och saknar mycket nu. På torsdag 8 juli är det 8 år sedan Vendela föddes och dog. Så mycket som förändrades i livet... Speciellt saknar jag min pappa som, tillsammans med mamma, har stöttas oss enormt mycket under de här åren med barnlängtan och sorg. Det är svårt att orientera sig till ett nytt liv utan pappa som alltid funnits där.

Jag tänker också på Vega, farmor och farfar, Stefan, morfar, Eva, Marija... Min ryggsäck fylls på med saknad och sorg för varje år. Ryggsäcken blir tyngre och tyngre, men tyngden är också kärlek och värdefulla minnen.

Det finns både sorg och glädje i mitt liv och jag kom att tänka på några ord som jag skrivit på Vendelas minnessida för länge sedan. De stämmer väldigt bra just nu.

"Det har aldrig funnits mer början än det finns nu,
Eller mer ungdom och ålderdom än det finns nu,
Och aldrig blir det mer fullkomlighet än det finns nu,
Och inte mer himmel och helvete än det finns nu."

Walt Whitman


8 juli kommer både födelseannonsen för Vilja och minnesannonsen för Vendela i Göteborgs-Posten för den som vill läsa.

Varm kram/Elisabeth

Ett steg i sänder...

”För de som lämnats kvar,
bara frågor inga svar.
Och du har en lång, lång väg framför dig,
som du aldrig tänkt att gå.

Man får ta ett steg i sänder.
Vad ska man annars göra,
när det otänkbara händer”

Mauro Scocco

När jag fick beskedet idag så stod jag ute på gården med skrattande och lekande barn. Solen sken från klarblå himmel. I min fantasi har du kommit till ett sådant ställe och du är frisk och får träffa din son Dino och din mamma igen.

Mina varmaste tankar och kramar går till de dina hemma som saknar dig så. Du blir aldrig glömd Marija!

Ittma Hohah (självplågaren)

Ittma Hohah

Vart min magra kropp än fraktas
så behöver den ej aktas,
alla törnarna i livet tål jag bra.

Ibland alla dom jag känner
stygga grannar och ovänner
finns det ingen som kan plåga mig som jag.

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,
och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Det skulle ta flera dar att nämna allt jag tål
Om Bullan Bah
Var lördag brukar jag själv mig bränna uppå bål
Om Bullan Bah
Jag äter glas och jag älskar soppa gjord på spik
Om Bullan Bahi
frukostfrallan jag brukar proppa arsenik
Om Bullan Bah

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren
och jag trivs bätte här än uti Chin Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Jag tänkt att visa en två tre sobra älsklingstricks
Om Bullan Bah
men just nu har jag förkylt min cobra, han som sticks
Om Bullan Bah
Min eldslukarkonst har jag länge tränat, den är fin
Om Bullan Bah
men nu är halsen förstörd av renat brännevin
Om Bullan Bah

Så ni får inte se nåt under idag, för jag mår inte bra
men tvivlar ni så kan ni dra, åt Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Text och musik: Povel Ramel, 1947


Idag börjar jag för första gången i mitt liv med att banta och därav ovannämnda sångtext som jag gått och nynnat på för att peppa mig själv. Det blir en kombination av måltidsersättningspulver och ökad aktivitet dag för dag. I den mån foglossningsbesvären tillåter mig.

För varje graviditet har jag ökat i vikt som jag sedan inte gått ned. Jag brukar skämta om att jag är väldigt bra på att behålla min vikt, för det gör jag på grammet emellan graviditeterna, men nu är det inte roligt längre när vågen visar tresiffrigt.

Var sak har sin tid och nu kan jag inte skylla på graviditeter, amning eller att Ville aldrig sover på nätterna för det är bättre på den fronten också. Vilja vaknar och äter och somnar om utan knot, peppar peppar ta i trä. Och ja, så länge jag inte kan röra på mig mer så får jag testa detta fenomen med måltidsersättningspulver.

Håll gärna tummarna!

Jag älskar soppa gjord på spik... för jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren...

FöräldraLEDIG?

Jag undrar vem som kommit på ordet föräldraLEDIG? *puh* Kanske samme person som tipsade i en föräldratidning nyligen om att man ska passa på att ta långa bad, ha minst en sovmorgon i veckan, träffa vänner och gå ut och äta middag m.m. under tiden man är föräldraledig?

Låna gärna mina tre vildingar och försök med det ;-)

Skämt åsido så var det en bra artikel under sidan Mammaspecial med titeln "Tid för dig själv" i senaste numret, nr 1 2010, av Föräldraguiden Bebis från allforforaldrar.se. Psykologen Bengt Grandelius blev intervjuad och han kom med många tänkvärda råd.

"Glöm inte bort dig själv under föräldraledigheten. Även du har behov som måste fyllas. Alla vinner på att du får avkopplande stunder för dig själv ibland."

"Bengt Grandelius råd

• Ta för dig och njut av samvaron med ditt barn.
• Hör efter med vänner som har äldre barn vad de skulle ha prioriterat annorlunda idag. Dra lärdom av deras svar.
• Dela hela ansvaret med barnets andra förälder.
• Inse att föräldraskap är ett krav och innebär ansvar som tar den tid det tar.
• Hitta sätt att koppla av tillsammans med barnen. Gör något du gillar, så gör barnen garanterat det också.
• Kom ihåg att underhålla relationen till din partner."

So far so good. Det är mycket kloka ord och han pratar också om att egentid innebär att man har obruten tid med total frihet att göra vad man vill. Om än bara i korta stunder.

Egentid som jag skulle ha behövt häromdagen när jag gick på toaletten för att göra nummer två, men blir avbruten av något barn som kräver service på stört. Kommer på efter ett tag att jag inte hann att göra nummer två, så jag försöker igen, men då är det något annat barn som pockar på uppmärksamheten och ärendet blir ogjort igen. Efter ett tag så påminner min splittrade hjärna mig om att jag var ju egentligen på väg till toaletten, men jag kommer tydligen inte på varför för jag börjar automatiskt att sortera smutstvätt i badrummet. Ytterligare ett försök görs efter en stund, mitt emellan allt som kretsar kring barnen, men efteråt får jag stanna upp och fundera på om jag verkligen gjorde nummer två eller om jag glömde bort det igen. Det är lätt att bli disträ och splittrad när man konstant blir avbruten i allting man gör, men tack och lov är inte alla dagar så extrema.

Min lilla egentid tar jag här och nu när jag skriver i bloggen. Eller när jag fotograferar. Eller när jag umgås med vänner. Fast det där går ju i perioder. Med tre barn är det alltid något som händer och är det inte barnen så är det andra saker i livet som tar plats och tid. Ofta finns egentiden på kvällen, men då fallerar orken istället. Fast jag klagar inte vill jag poängtera. Jag har valt detta livet med tre barn och är så tacksam för det jag har.

Med toalettbesöksförsöken i färskt minne så skrattar jag dock gott åt slutklämmen på artikeln där det finns en liten ruta med rubriken "Ta hand om dig".

• Ta långa varma bad och lyssna på avslappnande musik.
• Sov när barnet sover.
• Ha minst en sovmorgon varje vecka.
• Ät ordentligt och varierat.
• Ha inte för höga krav på dig själv. Låt det vara rörigt hemma!
• Köp något fint till dig själv då och då.
• Gå regelbundet ut och ät middag med dina väninnor.
• Prioritera - Säg nej till sådant som du egentligen inte vill, kan eller orkar.
• Dra dig inte för att be om hjälp.

Också bra råd från artikelförfattaren, men i relation till toalettbesökförsöken så känns det som en utopi. Kanske om man har en partner som är hemma mycket eller om man bara har ett barn hemma? Kanske om man har friska, sovandes barn, är frisk själv och allt flyter på i livet? Kanske om man har backup med barnvakter i form av mor- och farföräldrar som kan ställa upp mer som nöjesbarnvakter ibland?

Mina råd till mig själv:

• Imorgon så ska jag stänga in mig i duschen med låst dörr och duscha länge och varmt oavsett om de håller på att slå halvt ihjäl varandra utanför.
• Jag ska damma av någon CD-skiva med MIN musik och slänga undan barnvisorna som går på repeat på en hög oåtkomlig hylla.
• Jag ska passa på att sova gott när ett barn sover, oavsett om de andra är vakna och oavsett vad de hittar på under tiden. Det gäller ju att slappna av och utnyttja sovtiden.
• Ja, förresten så ska jag utnyttja min rätt till minst en sovmorgon i veckan och bara lämna över allt till min hårt arbetande sambo. Han behöver minsann ingen sömn.
• Jag ska be min sambo att laga färdiga, ordentliga och varierade maträtter som jag och barnen kan ha hemma under tiden han arbetar eller så får jag ordna hemkörning från den lokala pizzerian. Det går att variera pizzornas innehåll i oändlighet.
• Jag ska släppa kraven på mig själv och låta högarna med post förbli oöppnade och oåtgärdade och jag kan skyffla gångar i röran så att jag kan prioritera bort att städa. Matresterna på golvet är säkert ätbara i flera dagar efteråt.
• Jag ska ta av min oerhört höga föräldraledighetspenning och köpa något fint till mig själv. Om jag ändå sitter vid datorn och bloggar så kan jag ju surfa in och beställa saker på diverse hemsidor.
• Jag ska boka in regelbundna middagskvällar med mina väninnor oavsett hur sjuka barnen är eller hur mycket arbete min sambo har. Det blir säkert ringar på vattnet bland mina väninnor och deras män lär säkert uppskatta min nya smittande livsfilosofi.
• Jag kan minsann prioritera! Jag kan säga: Nej, jag vill inte. Nej, jag kan inte. Nej, jag orkar inte. Jag kan nog säkert låta värre än mina barn som upprepar dessa fraser vid väl valda tillfällen.
• Jag ska be om hjälp. Kanske kan jag skriva en önskelista till tomten?

Kan jag följa mina egna råd imorgon så ska jag banne mig kalla mig för föräldraLEDIG :-)