Idag skrev jag under på påminnelsepappret om att vi inte längre önskar behålla våra två frysta ägg i frysen på Fertilitetscentrum. Trots att vi har fått förmånen att få tre levande barn så var det inte ett enkelt beslut. Kanske för att hela resan för att få barn pågick i 18 år för min del och barnlängtan har till stor del skapat det liv jag har idag, samt format mig mycket som person.
Barnlängtansresan
Min resa började redan 1992 med önskan om barn tillsammans med min dåvarande man. Jag kommer så väl ihåg när vi sa orden att; Händer det, så händer det! Inte kunde jag ana då vad vi hade framför oss. 7 år senare så skilde vi oss efter att ha genomgått fertilitetsutredning, tidiga missfall och sjukvårdens långa destruktiva köer inför varje liten undersökning och kön till IVF blev till och med längre under tiden vi väntade. Barnlängtan var inte något som man pratade så öppet om då, men det skulle ha behövts. Det var en stor sorg för mig att inse att det inte skulle bli några biologiska barn.
Vendela i hjärtat
Livet vände blad och jag träffade min nuvarande man. Jag var öppen från början om min infertilitet, men döm om vår förvåning när min trötthetsdepression, som jag trodde det var, visade sig vara en helt spontan graviditet! Jag älskade verkligen att vara gravid, även om det var fysiskt tungt med svåra foglossningar, och vi flyttade, bytte bil, köpte saker till bebisen och hade alla de lyckliga förväntningar som man kan ha när man väntar sitt första barn.
Livet vände tvärt blad igen när vår förstfödde dotter, Vendela, dog i min mage under förlossningsvärkarna i v. 40+6 i juli 2002. De gjorde katastrofsnitt och återupplivningsförsök, men det var redan för sent och det hittades aldrig varför detta kunde hända. Den bottenlösa sorgen över att mista ett efterlängtat barn önskar jag ingen och det finns inte nog med ord för att beskriva. Mina armar minns fortfarande hur det kändes att hålla om henne och hon såg ut som en perfekt och normal liten bebis fast i en djup sömn som inte gick att vakna ur. Även om åren har mildrat den första skärande sorgen så finns hon alltid med mig i hjärtat varje dag.
Sorg och barnlängtan
Jag hade fått barn och alltså var jag en mamma, fastän utan ett barn i famnen. Sorgen blev mer konkret för omgivningen och vi fick stöd från många håll. Stöd som jag knappt fått innan för då var min barnlängtanssorg inte så konkret. Nu ville vi ju absolut försöka bli föräldrar igen och den största rädslan var att aldrig få uppleva det igen.
Det blev till slut en ny fertilitetsutredning (som inte var självklar för vi hade ju redan fått barn), fler tidiga missfall, ny väntan i kö till IVF, många påfrestande hormonbehandlingar, den slumpartade upptäckten att jag hade hormonrubbningen PCO-s som jag själv misstänkt länge, dietistbesök med kognitiv behandling, informationsmöte om adoption… Jag skulle kunna skriva en hel roman med alla turer. Så mycket hopp och förtvivlan, hopp och förtvivlan och jag förstår dem som jämför krisförloppet i barnlängtan med krisförloppet för dem som har cancer eller aids. Krisförloppet, inte själva sjukdomen.
Jag fick stå på mig för att till slut få en missfallsutredning. Enligt min läkare skulle min sista mycket tidiga graviditet inte räknas även om jag hade testat positivt i över en veckas tid. Om jag envisades med det, så hotades vi med att hamna längst bak i IVF-kön. Som om det inte räckte att vi kämpade med barnlängtan. Missfallsutredningen kom tillbaks med besked om att jag hade kromosomförändringar som kunde påverka eventuella graviditeter och skulle jag bli gravid så rekommenderades jag att göra moderkaksprov. Berodde Vendelas död på detta? Efter besök hos genetik så visade det sig att just min kromosomförändring var helt harmlös, ungefär som att vi människor har olika fingeravtryck. Informationen jag fått var det standardsvar som dem brukade skicka ut.
Fertilitetscentrum
Efter alla dessa känslomässigt påfrestande turerna och den långa väntan, så beslutade sig mina föräldrar för att hjälpa till ekonomiskt så att vi kunde komma iväg och försöka med IVF på Fertilitetscentrum. Något jag är dem evigt tacksamma för. Vilken skillnad! Jag önskar att alla som behöver det skulle kunna få samma bemötande! Professionellt bemötande, sakliga fakta och inga väntetider. Äntligen fanns det lite hopp i livet igen och jag påbörjade nedregleringen, eller smakprovet på mitt kommande klimakterie, inför vår första IVF. Jag väntade och väntade på att mensen skulle komma, men fick komma in för att punktera en eventuell äggblåsa som kunde ligga kvar. Men det var inget ägg, för det var redan ett pickande litet hjärta!
Vilda
Vilda föddes i juni 2005 efter en lång och orolig graviditet med svåra foglossningar även denna gång, men vi fick mycket stöd på vägen. Även Vilda höll på att dö vid förlossningen, men denna gång slutade dock allt väl. Hon hade varit så vild hela tiden i magen att navelsträngen låg fyra varv runt halsen. Hennes namn blev Vilda och det passar henne perfekt även idag. Hon hinner knappt att sova för det finns ju så mycket att upptäcka i livet. Sorgen efter Vendela fanns ju kvar, men Vilda tillförde äntligen glädje i våra liv igen.
Vega i hjärtat
Vis av våra erfarenheter så väntade vi inte så länge innan vi tog kontakt med Fertilitetscentrum igen för att försöka få syskon med IVF. Första försöket var jobbigt hormon- och känslomässigt och tyvärr blev det inget. Andra gången så kortades nedregleringen ned så att jag mådde psykiskt bättre och äggen skulle odlas till blastocyster. Glädjen var stor när jag testade positivt! Jag hann med foglossningar, extremt illamående, flera besök på specialistmödravården och till och med känna lite rörelser innan livet vände blad igen. Ett ultraljud hos barnmorskan i graviditetsvecka 17 visade att det lilla hjärtat slutat att slå. Två dagar senare födde jag fram en litenliten docka som fick namnet Vega. Hon är begravd hos sin storasyster Vendela.
Sista IVF:en
Efter ett tag så vågade vi oss på att försöka med det sista och tredje IVF-försöket. Det känns oerhört viktigt att veta för sig själv att man gjort allt man kunnat i barnlängtan. Det ska helst inte finnas några: ”Men tänk om…?” Även denna gång blev det IVF med blastocyster och det såg lovande ut med 17 utplockade ägg. Tyvärr klarade sig inte ett enda hela vägen till att sättas in igen och det var det ingen som hade trott. Hopp och förtvivlan-resan. Upp och ned, ned och upp…
Ville
Vi beslutade oss för att försöka med de två frysta blastocysterna från vår andra IVF-omgång. Jag kommer ihåg hur det kändes att sitta i väntrummet med andra par och vänta på att förhoppningsvis bli inkallad för att få ett ägg insatt. Min man var hemma med vår dotter Vilda och det kändes ensamt och stort att vänta på en sådan sak. Livet är väldigt närvarande i en sådan stund. De andra paren blev inkallade men inte jag. Läkaren skakade på huvudet och förklarade att tyvärr så klarade sig inte det första ägget. Efter ytterligare 20 minuters ensam väntan så dyker läkaren upp i korridoren och redan på långt avstånd så vinkar han att jag ska komma med. Han förstod nog den nervpressande väntan. Det är svårt att greppa ibland att vår son Ville, född i augusti 2008, var den där frysta blastocysten.
Händer det, så händer det.
Ville är vår lille blondlockige kung hemma som älskar att bestämma och charmar alla i sin väg. Efter hans födelse så var vi enigt överens om att inte försöka få fler barn med hjälp. Alla våra barn är mirakel men det är också ett under i sig att vi fortfarande är tillsammans efter alla prövningar. Många runt omkring oss tyckte att nu räcker det väl? Nu har ni en av varje. En av varje kön är många människors föreställning om det bästa. Jo, jag var nöjd, men det kändes inte riktigt avslutat i hjärtat. Skulle jag någonsin vara nöjd? Jag som levt med barnlängtan så länge och som mist två döttrar. Skulle det någonsin kännas som att nu är det färdigt med barn? Åter var jag tillbaks till där det började. Händer det, så händer det.
Vilja
På något mirakulöst sätt, så hände det verkligen igen. Utan att vi ens försökt och det inte så lång tid efter Villes födelse. Efter ytterligare en lång, tung och orolig graviditet så kom vår lilla Vilja i maj 2010. Hon kom verkligen av egen Vilja och vi kunde ju inte svika traditionen som råkat bli med att döpa alla våra barn med namn som börjar på V. Hon är nästan jämt nöjd bara hon får mat och sömn och alla syskonen älskar verkligen varandra. Det är givetvis både bråk och kramar, men de är så fina mot varandra.
TACK!
Jag är så innerligt tacksam för varje person som hjälpt till på vägen i vår barnlängtan. Fertilitetscentrum står jag i särskild tacksamhet till där varje person bemött oss med respekt och hänsynsfullhet. Vi fick veta realistiska förväntningar och känslan av maktlöshet ersattes av hopp. Skulle det inte bli fler barn, så skulle vi ändå kunna veta och känna att vi gjort allt i vår makt för att sedan kunna vända blad i livet. Men nu blev det barn! Att få komma dit för behandling är det bästa vi gjort! Tack till dr. Margareta Wood som följde oss längst men också tack till all berörd personal vi kommit i kontakt med. Vi är så tacksamma över att ni finns och gör det arbete ni gör!
Det blev en lång historia som kanske var mest nyttig för mig själv att skriva ned. Så mycket längtan och tårar och nu sitter jag här efter att ha nattat mina tre högst älskade barn. De andra två barnen finns alltid i hjärtat. Jag önskar att jag kunde ha sluppit vissa av livets händelser, men jag skulle aldrig vilja vara utan alla mina erfarenheter. Utan dem skulle inte jag vara jag.
/Elisabeth 24 februari 2011
Vilda slog mig med hästlängder i flipperspelet.
Inlägg
