Jag hämtade en glad men trött Vilda som hade åkt pulka på dagis. På vägen hem så passerar vi en liten minnesplats med gravljus. Här mördades en 18-årig pojke för några veckor sedan. Han sköts ihjäl på nära håll i något som polisen tror var en gänguppgörelse. Mitt i ett bostadsområde med barnfamiljer. Det blev några artiklar i tidningen, men för de flesta människor så kommer nyheten att glömmas bort som en i mängden. Jag tänker på pojkens anhöriga och vänner. Oavsett hur pojkens liv sett ut, så är det ett liv som för alltid är släckt. Jag vet innebörden i för alltid och för evigt borta...
Vilda stannade själv till vid pojkens minnesplats och stod ett tag och begrundade alla gravljus. Hon förstod att någon hade dött, för det har hon själv förstått att gravljus betyder. Jag fick försöka förklara litegrann som svar på hennes frågor och hon stod och var allvarlig en stund och bara tittade. Sedan sa hon helt enkelt: Kom nu så går vi hem mamma!
Sekunderna senare hade vi snöbollskrig hela vägen hem och Vilda kiknade av skratt. Tänk vilken lycka att få kasta snöboll på sin mamma. Jag kunde inte låta bli att försöka fånga henne på kort, men fick parera kameran från snön som for. Den kameran har fått utstå mycket.
Jag ville fånga en vanlig dag och det var därför jag hade tagit med mig kameran för att dokumentera promenaden hem från dagis. Den lilla korta biten, med alla tankar och ytterligheter, känslor av glädje och sorg, blev en väldigt passande beskrivning av mitt liv. En helt vanlig dag på väg hem från dagis. Med en mamma som är så lycklig och tacksam över sin sovandes son och sin dotter som säger orden: Kom nu så går vi hem MAMMA!
Kram/Elisabeth
Inlägg
Vilka fina bilder!
SvaraRaderaOch precis osm du säger så blir det en liten notis i tidningen om att någon dött. Sedan glöms debnna bort rätt så fort. Förutom för vänner och familj som kommer ha jobbigt i många jobbiga år framöver. Känner verkligen med denna pojkens familj.
Kram till dig och familjen!